Året 2019 – ett år i dvalans tecken…

Årets ord för 2019: smärta!

Jag tänkte jag får upprätthålla traditionen med att summera året som gått. Året 2019… Vad är ”Årets ord” för 2019 då? Det är många som försöker klura ut ”Årets ord” i slutet av året, och jag ska väl inte vara sämre. För mig var 2019 års ord ”smärta/återhämtning”. Ja okej, det var väl två ord det där…

Det här året har varit så fullt av ingenting, meningslöshet och absolut total ångest.

Jag är ändå tacksam för 2019, ja, precis som jag var tacksam för 2018. Jag börjar ana ett tacksamhetsmönster här… Året har dock varit obeskrivligt jobbigt, och jag tvingades ta mig över, under och igenom så många hinder. Utan 2019 hade jag dock inte känt mig redo. Jag hade inte känt att jag var redo nu, och att jag dessutom vill gå vidare.

Jag hade nog förmodligen stått kvar och stampat i min lilla bubbla av meningslöshet, där jag befunnit mig i så många år.

Så året 2019 var egentligen ett supertråkigt år på många sätt och vis. Jag hade en hel sommar utan några som helst planer. Inget jobb som krävde att jag befann mig på en specifik plats – något jag inte haft sedan jag fyllde 13! Ändå tog jag mig inte för någonting. Jag orkade inte. Jag ville inte. Under en kort period fick jag ett ryck och besökte några gamla vänner.

Sedan tog energin slut igen.

mexico_tulum_beach_charnette_selfie2_2018
Selfie time på en blåsig strand i Tulum, Mexiko. I min fina gröna hatt…

Jag började året i Tulum, Mexiko. En av de sämsta platserna jag besökte i landet. Bara min ödmjuka åsikt dock, inget bekräftat faktum. Men för att vara rättvis så fick väl Tulum svårt att leva upp till mina upptrissade förväntningar…

När jag stod i Tulum, Mexiko och inväntade 2019, försökte jag manifestera så mycket positivitet för det nya året. Det här var året som jag skulle ta mig i kragen, som det så käckt heter, och ge mig ut.

Fixa mitt liv. So to speak!

Det var bara det att jag glömde av, eller snarare förträngde att jag mått dåligt under så lång tid att hur gärna jag än ville, eller manifesterade, så skulle jag inte kunna ta mig vidare i ett hysteriskt plötsligt nafs.

Att gå vidare krävs arbete, det krävs engagemang och utan att blinka kan jag erkänna att mitt engagemang… ja det har lyst med sin frånvaro det här året. Också.

Väl hemma slog verkligheten emot mig som en betongvägg.

I slutet av februari kom jag hem från min 4 månader långa semester i Mexiko och USA. Att vara iväg så många månader hade varit renande på ett sätt och meningslöst på ett annat. Det mesta kändes väldigt tomt, även om jag ibland kände en viss uppskattning inför att vara där.

Tomheten berodde delvis på att min själ var trasig, och delvis på att slutet på min karriär på ett arbete där jag tillbringat 23 år blev så abrupt och inte alls vad jag hade tänkt mig, eller ville. När jag då kom hem blev allting så mycket mer påtagligt än det varit när jag varit ute i vida världen.

Det var tungt att acceptera och ännu tyngre att komma över.

Men jag gav mig tid, jag jobbade hårt med att ge mig ro också, och med ett undertryck som sällan understigit 100 de senaste åren har det varit lättare sagt än gjort. Ett undertryck ska inte ligga över 90, men mitt har pendlat mellan 95-120.

Periodvis har jag gått på blodtrycksmedicin, men min läkare och jag har varit rörande överens om att jag måste förändra något i min livssituation. Jag förstod inte riktigt då när vi talade om det att det var att jag måste utesluta mitt dåvarande jobb ur ekvationen.

Jag ville inte riktigt erkänna att det till stor del var jobbet som gjorde mig sjuk.

Så ja, jag insåg ganska tidigt ändå under året att jag måste vara snäll mot mig själv. Ville jag ligga i soffan och titta på meningslösa tv-serier, så fick jag göra det. Ville jag spela WOW, så fick jag göra det. Jag gav mig själv tillåtelse att göra precis vad jag kände för, precis när jag kände för det.

Ville jag inte prata med någon på flera veckor, så gav jag också mig själv tillåtelse att inte svara i telefonen. Även om ångesten och det dåliga samvetet slet i mig när jag i efterhand såg alla missade samtal.

Jag var helt enkelt tvungen att ta bort varje litet måste, varenda krav från mitt liv.

I april var jag uppe i Stockholm på partimöte med Djurens Parti – det första och enda partiet som någonsin helt talat till mig. Kände mig taggad för att verkligen engagera mig nu, men det visade sig strax att min energi inte räckte till mycket mer än att rå om mig själv och ibland inte ens det…

Att ens ta sig ur pyjamasen var periodvis ganska ansträngande.

Sommaren förflöt ganska obemärkt. Jag gjorde inte särskilt mycket. Fick dock ett släng av energi och besökte några vänner jag inte träffat på många år. Då en väninna, som jag inte sett på många år, tidigare under året hastigt gått bort lovade jag mig själv att jag verkligen skulle ta tag i att träffa de vänner jag ville ha tillbaka i mitt liv.

Jag har förlorat många vänner under åren, först pga att jag levde ihop med en narcissist och/eller psykopat (juryn har inte riktigt bestämt sig för den sistnämnda diagnosen än!) som inte lät mig träffa någon. Kort förklarat så var mina vänner äckliga och otrevliga människor. Och varför behövde jag vänner egentligen?

Så jag gav upp mina vänner för lite husfrid…

Även om jag senare blev av med narcissisten så fortsatte jag ge upp mina vänner, nu pga min hälsa – jag orkade ju inte träffa dem. Att vara vän med någon som mig som bara sporadiskt orkade svara i telefon – det tröttnar ju vem som helst på. Förståeligt.

Så under sommaren gjorde jag ett halvhjärtat försök, och varje gång låg jag utmattad i soffan ett par dygn efteråt.

Min systerdotter släpade iväg mig till Hiaklitten utanför Varberg. Där var mysigt att vandra, sa hon. Det skulle bara ta 1 timme, sa hon.

Jag släpade mig efter henne och var i allmänt flåsande dålig form. Utsikten var så klart helt underbar, men jag var hungrig.

hiaklitten utsikt

charnette två kvinnor tar selfie framför utsikt hiaklitten 2019

Min särbo var här ganska mycket och det var visserligen mysigt, men jag blev så dränerad, så när han åkte hem, så låg jag som en lase och flämtade på soffan.

Att försöka räcka till till andra när man själv går på sparlåga går bara inte. Det är den svåraste biten för mig, att inse att jag måste sätta gränser för att själv överleva…

charnette kvinna tar selfie framför ales stenar

charnette kvinna tar selfie framför glimmingehus

Jag var nere i Skåne på en egen roadtrip – besökte Ales Stenar. Det var en härlig dag.

Firade min födelsedag först i Borås, sedan i Istanbul

linn kvinna lagar mat
Här lagar min systerdotter  tacos till mig. Vår tid i Mexiko hade gett oss en ny favoriträtt…

Var och hälsade på Linn i Borås, där hon pluggar och vi firade min födelsedag tillsammans. Det var mysigt. Dagen till ära var vi på en nepalesisk restaurang, och maten var visserligen god, men inte alls som i Nepal. Jag säger bara momos…

Istanbul

Några dagar senare åkte vi till Istanbul i år igen. Underbar tradition vi startat att åka dit vid min födelsedag. Istanbul är en otroligt underbar stad och jag skulle mer än gärna ha en lägenhet där. Trivs jättebra.

charnette kvinna poserar på utkiksplats i istanbul

katt ligger i knät

charnette kvinna sitter på ett kafé med en katt i knät

I slutet på november åkte jag med min syster till Krakow, Polen. Vi bjöd oss själva på en resa tillsammans, för att fira våra födelsedagar. Förutom att mysa i staden, äta gott, shoppa, så besökte vi även Auschwitz-Birkenau så klart. Vi var också nere en sväng i saltgruvan Wieliczka.

charnette två kvinnor tar selfie
Min syster och jag i våra nyinköpta likadana mössor.

Fruktansvärd plats som även ger en så mycket distans till ens eget liv och misär.

tänkvärt citat

resväskor aushwitz-birkenau
Resväskor och skor från Förintelse-offren.

en röd sko bland många svarta skor

lång trappa ned i saltgruva
Trapporna ned i saltgruvan i Wieliczka – never ending story… Yes – hallå panikångest!
charnette kvinna tar panik selfie i liten hiss
Upp från saltgruvan Wieliczka tvingades man in i den minsta hissen… Panik? Javisst! Fast som tur var gick det väldigt fort upp!

I december började jag känna att jag är på bättringsvägen. Jag mår bra, jag vill göra saker och jag tycker inte längre att riktigt allt är meningslöst. Mycket är fortfarande meningslöst, men jag bryter inte längre ihop under kravet att betala en räkning – och hit har jag kommit just för att jag gav mig själv tillåtelse att bara vara.

Att bara finnas till och att läka.

Om jag summerar – 2019 var ett okej år, men föga händelserikt. Jag fick chansen att läka och jag påbörjar nu 2020 med mer energi än jag haft på många år.

Enligt min egen måttstock, vilket är den enda som räknas för mig, så har jag kommit långt under 2019 och jag går in i 2020 med nyfikenhet och en önskan att slutföra min läkning. Det här kommer att bli ett dunderår – det ser man ju bara på namnet… 2020…

Resmässigt så har jag i år varit iväg i Mexiko, Stockholm, Istanbul, Krakow. Inte så dåligt för ett så pass dåligt och ångestladdat år.

Jag hoppas på att 2020 kommer bli ett magiskt år – och det blir ju vad man gör det till…

 

 

Hur var ditt 2019? Berätta gärna i en kommentar!

Lämna ett svar

No Comments Yet.

Previous
Auschwitz-Birkenau – Årets foto 2019
Året 2019 – ett år i dvalans tecken…

error: Content is protected !!
%d bloggare gillar detta: