Återkomsten till Indien…

Yoga i Varkala. Från det ögonblicket jag bestämde mig för att återvända till Indien och till att jag landade var jag väldigt nervös. För er som inte vet, så har jag varit här tidigare – min första backpackerresa 1994/1995. Indien 1995… ja låt oss bara säga att mina bästa sidor absolut inte kom fram den gången. Jag hatade att ständigt vara iakttagen och känslan av att jag alltid blev lurad, oavsett vad jag köpte, gnagde inom mig.

Återvända till Indien har alltså varit ett stort NEJ TACK.

Jag var hyfsat nöjd med vad jag hade sett i landet när jag kom hem; jag menar Taj Mahal – det mest magiska man kan få se under sin livstid… Resten kunde jag leva med att gå miste om. Anledningen till att jag inte ville åka tillbaka var att Indien, eller snarare indierna, fick mig att fullkomligt explodera. Jag gick ständigt runt och pyrde av ilska…

När jag skriver detta slås jag av tanken att det kanske är precis vad jag faktiskt behöver. Lära mig släppa ut mina känslor – oavsett hur ”fula” och obekväma de är – rakt ut. Just let it all out!

Ilska är nämligen något jag oftast förtränger; låter det hellre fräta inom mig än att bli arg helt öppet.

Alla trasiga barn på gatorna var också påfrestande. Barfota sprang de runt och sålde saker, saker som ingen människa i världen behöver. Meningslösa leksaker, plastskräp. En kväll i Bombay var Pernilla ute och promenerade. En liten pojke i 10-årsåldern frågade henne om hon ville köpa ditten eller datten.

När hon sagt nej till allt kom den sista frågan, desperat att få sälja något: ”Sex?”

Det krossade mitt hjärta att se alla dessa trasiga små själar, och veta att jag inte kunde rädda dem alla. Fattigdomen i landet är enorm.

I Varanasi bevittnade vi en kremering. Det var på ghatsen utmed Ganges (så klart!), och jag tyckte hela händelsen var obehaglig. Jag har nog aldrig känt någon mer motbjudande lukt än den av brinnande lik.

Det sista vi såg innan vi gick därifrån var hur de slog sönder skallen med en träpåle.

Senare fick vi reda på att om man var riktigt fattig blev det så – man fick inte tillräckligt med ved till elden och hela kroppen hann då inte förvandlas till aska, så då fick man slå sönder det som var kvar av skelettet. Jag vet inte om detta är sant eller inte. Det kanske bara var en skröna man berättade för godtrogna turister, men det fick 21-åriga mig att må illa, även om kremering är något jag själv har tänkt mig när den dagen…

Jag älskade maten, det vackra landet med alla fantastiska byggnader, tempel och ruiner, barnen, som trots sin fattigdom verkade lyckliga, samt atmosfären, men att ständigt vara iakttagen var alldeles för jobbigt.

Om vi hade fräckheten att sätta oss ned i en park flockades män genast dit. De satte sig ned i en ring runt oss, käkade nötter och iakttog ”aporna”. Det var genant och obekvämt för någon som inte gillar uppmärksamhet ens under normala omständigheter.

När männen, helt ohämmat, började tafsa gav jag upp.

På bussen mellan Hampi och Goa stod jag fastklämd mellan män som såg mig som någon liten huvudrätt. I Goa var det olagligt att färdas på taket som vi gjort hittills, så när vi kom fram till statsgränsen blev vi intvingade i bussen. Där inne började två män att tafsa, en framifrån och en bakifrån. När bussen, efter vad som kändes som en evighet, stannade rusade jag upp på taket igen.

Jag kunde inte bry mig mindre om att det var olagligt!

I New Delhi hände det öppet på gatan, men där lyckades jag ge indiern en rejäl höger med Lonely Planet’s India bok (den är sååå tjock!). Smällen fick honom att chockat ta sig för kinden och han stirrade på mig som om jag var helt galen.

Det var jag nog också, och jag var så jävla trött på indiska män som verkade se mig som någon leksak!

Så beslutet att åka tillbaka till Indien var inte lätt. För några år sedan ville jag ta en paus i mitt galna liv och åka iväg för att träna något. Yoga dök upp i huvudet, men då måste man ju åka till Indien. Detta var 2017 och jag var inte redo att återvända. Så det blev Tai Chi och Kina den gången. Ytterligare en återkomst…

Precis innan pandemin bröt ut hade jag bestämt mig för yoga. Det måste då bli Indien, det var oundvikligt. Visst kan man åka var som helst i världen för att träna yoga idag, men jag vill inte det. Jag kanske är snobbig, men jag vill till källan.

Man åker helt enkelt inte till Frankrike för att träna yoga. Nej tack.

Så jag bestämde mig för Indien och yoga. Jag är äldre nu, rest mer, tuffare, så nog borde jag klara av att återvända. Först var det Dharamshala jag snöade in på, men jag hamnade här i Varkala.

Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle få resa mer i hela mitt liv, och var djupt deprimerad. Kände mig inlåst och på snudd på panikslagen för att jag (och alla andra) tvingats sätta mitt (våra) liv på paus. Man kan inte leva genom att pausa livet, man måste leva och acceptera alla faror som följer med.

Det är det som är livet – en balans mellan gott och ont. Man kan inte gömma sig…

Nu när jag väl är här vill jag aldrig sluta resa igen. Jag känner att jag är på rätt plats, och jag är bra mycket tuffare idag. Konstigt vore ju annars. Men jag är även ödmjukare (hoppas jag) och har nu sett över hela världen under alla mina resor att nyfikenhet över min person som turist inte alltid har något ondskefullt ursprung. Även om det kan vara nog så påfrestande att vara med på x antal selfies per dag…

2022 kom med en hel drös annan problematik än 1995 erbjöd!

Jag kommer inte heller resa runt på det sättet vi gjorde 1995, för det vet jag inte om jag är redo för som helt ensam. Ännu. Men vem vet?

Utmana mina rädslor. Det är väl det jag lever för egentligen 😛

 

 

Har du varit i Indien? Vad är dina erfarenheter? Dela gärna med dig av dina upplevelser i kommentarerna!

Lämna ett svar

No Comments Yet.

Previous
Varför är det så viktigt med yttrandefrihet för mig?
Återkomsten till Indien…

error: Content is protected !!
%d bloggare gillar detta: