Att vara introvert i en extrovert värld

Att vara introvert i en extrovert värld… ja, det är ett problem… Att samtidigt inte vara medveten om att man är en introvert i en extrovert värld… ja, det är ju ett ännu större problem… Många har faktiskt inte en aning om att de är introverta, än mindre att de lever i en värld där extrovert är normen alla uppmanas att sträva efter.

När jag säger ”alla” här syftar jag på västvärlden!

Introvert? Jag? Njaaa…? Eller?

Sommaren 2018 läste jag boken ”Introvert, den tysta revolutionen” av Linus Jonkman. Boken kom att förändra mitt liv fullständigt. Det var en kollega/vän som rekommenderade boken, även hon introvert. Hon var dock medveten om sin introversion och misstänkte att jag var en introvert själsfrände.

Idag är jag också en stolt introvert, även om det tagit mig många årtionden att faktiskt förstå vem jag är och sedan acceptera den personen!

Västvärlden favoriserar extroversion. Det är ingen överdrift, utan det är bara ren fakta. Således finns det alltså inte riktigt någon plats för oss introverta. Jag vet inte när den här galenskapen faktiskt började, för så länge jag kan minnas har västvärlden varit extrovert.

När jag var liten var det inte riktigt okej att jag hellre ville sitta inne och leka ensam på mitt rum. Jag tyckte om att vara ensam efter skolan och slippa ha andra människor runt omkring mig. Människor fick jag nog av i skolan. När jag kommit hem ville jag rensa hjärnan från alla dagens intryck, och helst inte gå ut och leka med en gång.

Att vilja ha tid för sig själv, att bara vilja vara ensam, nej det kunde väl aldrig vara nyttigt!

Under min uppväxt trodde jag att jag var blyg, och kanske lite konstig. Något fel var det ju på mig i alla fall, men jag visste inte vad. Jag visste ju inte ens att det fanns något som hette ”introvert”, utan jag trodde allt handlade om att vara ”blyg/hämmad” vs ”oblyg/ohämmad”.

Åh, tänk om någon bara hade kunnat förklara hur det låg till för mig när jag var barn.

Kunde ingen förklarat skillnaden mellan introvert och extrovert och verkligen betonat att det inte var något fel med att vara varken det ena eller det andra. Det är bara olika personlighetstyper.

Jag undrar också om man inte många gånger förväxlar introversion med diverse diagnoser. Gemene man verkar nämligen tro (precis som jag gjorde innan jag förstod) att det är något fel på en om man är introvert. Något måste ”botas”… eller ”tränas bort”...

Om inte annat måste det väl åtminstone medicineras…

Precis som i resten av samhället favoriseras de extroverta i skolan. Således ska introversion arbetas bort. Metodiskt. Man uppmuntrades till att visa att man var aktiv, räcka upp handen (otroligt jobbigt bara det) och att verkligen visa framfötterna – DET var verkligen positivt.

Att inte vilja dra uppmärksamhet till sig, att inte vilja prata inför andra sågs som negativt. Man ansågs vara inaktiv, okunnig rent utav, och/eller oengagerad. Vilket inte alls stämmer, utan är så fel som det bara kan bli.

Man kan vara aktiv utan att ha mundiarré, och man kan lära sig genom att lyssna på andra.

I mitt huvud är mina tankar alltid väldigt tydliga och klara, men när munnen öppnas är det ofta rappakalja som kommer ut. Även de gånger jag vet vad jag pratar om. Det är bara svårt för mig att sätta ord på mina tankar… Så är det dock inte för alla introverta. Vi är inte en homogen massa.

När jag kom upp i högstadiet började jag ”ta mig ur mitt skal”, som det så tjusigt heter. Det var ju det man skulle göra… Egentligen tog jag mig inte ur någonting, utan påbörjade bara den resa som skulle leda mig rakt ned i helvetet, där jag efter många år av att konstant ”ha bitit ihop” vaknade upp helt utmattad.

Trots att jag lärde mig att spela en extrovert i livet, så var jag fortfarande introvert innerst inne…

”Fake it ’til you make it!” säger man ju, så jag tillbringade större delen av tonåren (och livet!) med att spela en roll, och konstant känna mig missförstådd. Inte en enda själ förstod mig ju på riktigt, och delvis berodde ju det på att jag aldrig riktigt var mig själv.

Det fanns inte en enda människa som verkligen kände mig, men så många som trodde sig verkligen göra det…

När jag gjorde Myers-Briggs testet för ett tag sedan blev jag varse att detta är något väldigt typiskt för en sådan som jag – en INFJ.

Så var skolan slut, och jag trodde att jag nu kunde få vara den jag var. Fast vem var det då? Jag fick jobb i ett serviceyrke, där jag tvingades in i en extrovert roll. Eftersom jag även bodde ombord på jobbet hade jag konstant andra människor runt omkring mig.

När jag efter några år avancerade på det jobbet tvingades jag in i en roll som om möjligt var än mer extrovert.

Jag funderade aldrig särskilt mycket på att min personlighet egentligen inte riktigt passade ihop med min arbetspersonlighet. Var det inte så för alla? Man hörde ju så ofta om folk som var helt annorlunda privat jämfört med jobbet. Det var nog vanligt.

Allt oftare kände jag mig totalt dränerad när jag var ledig och kom hem. Istället för att ha roligt och träffa vänner på min lediga tid började det bli normen att inte orka träffa någon på hela den veckan jag var hemma. Jag drog helt sonika täcket över huvudet och tittade på serier hela veckan lång.

Helt oväntat hade nu också den där dagen kommit när jag inte längre hade några problem med min blyga sida. Den hade jag ”jobbat bort” för länge sedan. Så nu kunde jag hålla föredrag för vem som helst utan att kräkas. Jag kunde uttrycka min åsikt framför alla som ville höra (och även de som inte ville höra), ifrågasätta vem som helst framför vem som helst, men ändå mådde jag bara sämre och sämre.

Och jag kunde för mitt liv inte förstå vad som var fel.

Vid den här tidpunkten hade jag skalat bort allt av mitt tidigare privatliv – för att orka med mitt extroverta jobb! Jag hade ingen energi för vare sig hobbies, vänner eller familj, men jag förstod ändå ingenting.

Min teori idag är att det oftast är introverta som drabbas av utmattningssyndrom. Ingen aning om det finns forskning på detta. Om du vet får du gärna lämna en kommentar. Anledningen till att jag tror det är att det fullständigt dränerar en introvert att tvingas ikläda sig en extrovert roll på jobbet.

Det räcker ju nämligen inte att ha ett stressigt jobb med hög arbetsbelastning för att drabbas av detta otrevliga tillstånd. Utan det krävs något mer. Och detta något mer tror jag är introversion.

Introverten är med största sannolikhet den som springer rakt in i väggen i en hisnande fart!

Idag har jag som sagt accepterat min introversion och jag älskar att vara introvert. Det är ju den jag är! Jag önskar bara att resten av min omgivning hade haft lika stor förståelse för hur introversion fungerar och att de insåg att det inte är varken farligt eller negativt.

När jag ”kom ut” med min introversion möttes jag av så mycket okunskap och idiotiska kommentarer, så jag förstod att de flesta i min omgivning fortfarande inte kände mig. Egentligen.

Idag väljer jag aktivt bort det umgänge som inte gör annat än dränerar mig. Idag förstår jag att jag behöver min ensamhet, som är min egentid, för att överleva. Oavsett hur lång tid det tar ger jag mig den tiden.

Tyvärr uppfattar dock många detta som stötande, och obegripligt. Trots att jag försöker att inte bry mig om hur andra känner inför saker jag måste göra för att må bra, så stressar det mig ändå att veta att mina närmsta inte förstår mig. Att de kanske väljer att bli förolämpade av att jag – som de ser det – väljer bort dem.

Folk tänker tyvärr ofta att den personen som väljer bort umgänge inte är riktigt ”normal”. Alternativt att den inte tycker om personerna den ”väljer bort”.

Men det handlar inte om att vara normal/onormal, eller att vara social/asocial. Det handlar inte heller om att man inte tycker om sina närmsta bara för att man inte vill umgås med dem konstant, eller ens regelbundet.

För min del handlar det helt enkelt om att jag enbart har ett begränsat lager för umgänge! Som introvert dräneras jag av för mycket socialt umgänge, och särskilt om människorna kommer i plural. Så det som funkar bäst är på tu man hand, eller i lagom mängd. Precis som en lagom svensk…

Avslutar med ett grymt citat…

 

”Introverts are word economists in a society suffering from verbal diarrhea.” Michaela Chung

 

 

Är du introvert? Hur upptäckte du det? Har du alltid vetat? Berätta om din resa i kommentarerna…

Lämna ett svar

Previous
Månadens foto: Ales Stenar, Skåne, Sverige
Att vara introvert i en extrovert värld

error: Content is protected !!
%d bloggare gillar detta: