Jaha, så nu har jag blivit vegan då…

Jag har blivit vegan. För någon månad sedan slutade jag äta djur, och alla övriga animaliska produkter. Slutade använda produkter som testats på djur, eller innehåller djurrester (eller det är vad jag tror i alla fall!). Har än så länge dock behållit vissa skor med läder, men de åker nog så småningom.

Det var inte så att beslutet kom över en natt, utan detta är något jag har funderat på ett bra tag.

Av och till i stort sett hela mitt liv har jag varit lakto-ovo-vegetarian. Egentligen berodde det på min ovilja att äta djur, men jag skyllde oftast på min mage. Jo, min mage är visserligen problematisk och jag, som så många andra, har skräpdiagnosen IBS, men det var inte därför jag inte ville äta djur.

Det blev ganska snabbt uppenbart att kockarna på jobbet behandlade mig mer respektfullt när de trodde att jag uteslöt kött på grund av magproblem. Så jag körde på det. Ingen ifrågasatte mitt val över huvud taget. Inte som de gör när man säger att man är vegetarian, eller om man skulle använda det hemska ordet vegan! Det räcker att nämna detta laddade ord… åh herregud vad mycket åsikter folk har plötsligt!

”Tänk om du var strandsatt på en öde ö och det bara fanns en gris (eller: random djur) att äta. Vad skulle du göra då?”

 

Denna fråga får man ofta, som ett försök att peta hål i ens moral, eller dubbelmoral då ju, eller ja jag vet inte vad man hoppas att uppnå. Att ta sig friheten att utbrista att man är vegan väcker generellt mycket aggression hos gemene man.

Vägen till vegan började med en höna…

Året var 2013, och jag bodde i Thailand. Mitt ex och jag var på besök hos hans fasters familj. Familjen hade höns på gården, som lyckligt sprang omkring fritt. En morgon när jag vaknade satt mitt ex redo att stycka en nymördad fjäderlös höna. Min middag, tydligen. Övriga familjen skulle äta något som jag inte tyckte om. Minns inte ens vad det var… antingen råttor, eller inälvsmat, det var typ det som jag inte åt.

Exet ansåg att kött var ”bättre” mat än grönsaker!

Det var oftast han som lagade maten, och han var alltid väldigt påstridig med att jag skulle äta kött. Denna morgon hade han då helt resolut beslutat att mörda en höna och tillaga den åt mig. Vårt förhållande var tämligen halvkasst, och just denna händelse fick mig verkligen att äntligen förstå att han inte alls hade en aning om vem jag var…

Trots att han mycket väl visste att jag helst inte ville äta kött kunde han inte släppa indoktrineringen han hade fått sedan barnsben – att kött är ”bättre” mat än växter.

Tanken på att den där stackars hönan hade sprungit runt fri och glad bara en stund tidigare fick det att vända sig i magen på mig. Jag hade sedan jättesvårt för att äta upp maten. Ja, löjligt. Så klart att jag även tidigare förstått att de djuren jag åt haft ett liv innan de blev min mat, men det har varit enklare att förtränga. Den här händelsen blev så påtaglig på något vis.

Det kom så nära och det kändes helt enkelt inte bra.

Paul McCartney:

”If slaughter houses had glasswalls,

everyone would be vegetarian.”

 

Jag tvingade dock i mig maten denna gången. Det kändes inte rätt att avstå, eftersom hönan då dött helt i onödan. Då hade jag känt mig otacksam och det var ju nästan värre. Jag försökte respektera hönan genom att äta upp henne. Låter ju helt befängt!

Efter det blev jag tvärt lakto-ovo-vegetarian. Mer eller mindre efter hönan, samma dag! Under åren som gick hade jag dock ofta märkliga cravings, eller begär, så det hände allt som oftast att jag åt en bit kött av något slag.

Min kropp skrek efter näring…

Jag har alltid trott att kroppen fungerar så här (aldrig sett några bevis för det dock). När den är sugen på något, eller du får en grym craving efter något, så är det kroppens signal att du saknar något, alltså att du lider av någon brist. Ja… förutom sockerberoendet då… där är det ju bara beroendet som talar. Men det mesta annat. Det är ju dock som sagt min ovetenskapliga hittepå-teori, men ändå… Tror du inte att det ligger något i det?

Låter det inte logiskt att kroppen för att överleva signalerar vad den behöver?

Min kost har i vuxen ålder alltid mer eller mindre varit katastrof, eftersom jag väldigt sällan lagade mat. Jag tyckte det var skittråkigt helt enkelt. Dessutom jobbade jag så mycket och var borta så mycket att det oftast var enklare att bara köpa hämtmat, eller annan värdelös färdigmat. Att köpa hem råvaror, som jag aldrig hann äta upp innan det var dags för nästa arbetspass blev riktigt tråkigt riktigt snabbt.

På jobbet fick jag oftast väldigt dålig mat också. De flesta kockarna visste inte hur man lagade vegetarisk och/eller vegansk näringsrik mat och var inte särskilt intresserade av att lära sig detta på sin fritid heller – fullt förståeligt! De fick inga verktyg av sin arbetsgivare och allt – i princip – som de arbetade med var halvfabrikat. Onyttig kost helt enkelt. Det fanns så klart undantag men det var kanske 2 personer på 5 år!

Därför blev det så att jag mest levde på raffinerade veteprodukter (alltid varit en pastaholic!) och Coca Cola (minst 2 liter om dagen!).

Bristen på vettig kost gjorde att flera av mina vitamin- och mineralvärden var fruktansvärt dåliga. Detta upptäcktes 2018, när jag hade vänt mig till både vanlig läkare och företagsläkare för jag mådde så dåligt. Jag var helt sönderstressad med allehanda krämpor, men ingen av läkarna hade något tips om vad jag kunde göra. Börja äta bättre kanske? Jag fick D-vitamindroppar utskrivet, men det var allt. Sjukvården i Sverige i ett nötskal.

Så här i efterhand kan jag tycka att de kunde ha skickat mig till en dietist eller liknande. De tog istället för givet att mina värden helt enkelt var dåliga för att jag inte åt kött! På bådas ivriga uppmuntran gjorde jag valet att tillfälligt inkludera kött i min kost igen för att se om det hjälpte med mina värden.

Hade jag haft lite mer energi hade jag själv kunnat djupdyka i nutritionslära, vilket hade varit en vettigare lösning.

Om vi spolar fram ett drygt år (det var ungefär såpass länge det tillfälliga köttätandet blev) nu då, så fann ni mig i soffan knarkandes hälsodokumentär efter hälsodokumentär. ”What the Health” var väl den som fick mig att verkligen undra vad jag höll på med. Efter det plöjde jag ”Forks over Knives” och förstod att jag var totalt lost, helt ute och cyklade! Jag måste göra en drastisk förändring i mitt liv!

Det gör ont att säga det här, men det är så lätt att förtränga de där stackars själarna som plågas från det de föds tills vi mördar dem, just för att vi inte ser det!

Nu förstod jag då också att jag, genom att äta dem, förstörde min egen hälsa och min egen chans till att leva ett friskt liv. Jag är lite trasig: en nackskada, migrän, IBS, högt undertryck, allehanda diffusa problem som jag inte ens kan definiera – jaaa, hypokondri kan vara ett av dem nu när jag tänker efter… Dessutom finns det cancer från alla håll och kanter i familjehistorien.

Jag har alltid varit blödig – jag är ju empat – och jag har alltid älskat djur, men jag kan inte ljuga, utan det var faktiskt oron över min egen hälsa som fick mig att ta det där steget fullt ut att börja äta växtbaserat.

charnette barn med fågel barn med get vegan
Djur var det bästa jag visste när jag var barn…

Att vara vegan inkluderar dock så mycket mer än bara mat, det är en livsstil. Jag hade väl inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det skulle behöva bli så knepigt.

Vilken vettig människa kan ens föreställa sig att man stoppar benmjöl i tandkräm?

Nu började jakten på hygienprodukter som inte är testade på djur, och som inte innehåller några som helst djurrester. Testningen var ganska simpelt, för det har jag varit tämligen noga med de senaste åren. Nej, det är inte som de flesta tror att smink och andra skönhetsprodukter inte djurtestas alls i EU, men visst låter deras förbud fint? Det här med djurrester visade sig vara lite knivigare än jag tänkt mig.

Att produkterna dessutom ska vara bra och fungera skapade ju ytterligare problematik.

Vidare försökte jag dra det lite längre och välja ekologiskt, med så få giftigheter i produkten som möjligt, vilket innebär att effekten oftast störtdyker. Man kan säga att en del duschgelé fungerar (?), men de tar tex inte bort svettstanken! En del balsam fungerar (?), men håret blir som svinto efteråt – jag har väldigt tunna hårstrån (inte tunt hår) och mycket självfall. Det blir dreadlocks utan att jag ens försöker… En del deos fungerar (?), de flesta inte alls!

Tandkräm då… jag måste säga att jag hade inte den blekaste aning om att man stoppade i benmjöl från djur i tandkräm. Inte en aning. Så meningslöst. Och tandkräm som är cruelty free varken smakar bra eller löddrar… Dessutom är de vansinnigt mycket dyrare! Trots att de inte har något benmjöl i sig! Eller kanske just därför… benmjölet är kanske det som gör produkten billig. Eller hur var det nu igen? Jag letar vidare när det gäller tandkräm för jag har inte hittat någon favorit ännu.

Jag vill tipsa om en bra sida att kolla just skönhetsprodukter – finns de med på Cruelty free listan? Det finns även sökfunktion i listan och jag använder den ofta när jag är ute på stan och ser något jag vill testa! Den finns på veganguiden.se.

Såå, det här med att vara vegan är alltså nytt för mig, och jag förväntar mig redan att det kommer dyka upp märkligheter på min resa inom veganismen, och de kommer jag dela här! För er skull… 😛 och för mitt eget ältandes skull…

Får väl avsluta med ett typiskt mantra då:

Go vegan!

 

Är du vegan? Är du inte vegan? Varför/varför inte? Lämna gärna en kommentar!

Lämna ett svar

Previous
Wednesday Words: Rumi citat
Jag har blivit vegan…

error: Content is protected !!
%d bloggare gillar detta: