Under årsskiftet 2016/2017 var jag volontär i Zimbabwe. Jag hade under en längre period känt mig lite utmattad, eller tom i själen. Oron för min hälsa började bli större och jag kände att jag nog behövde lite semester, men kanske inte den typen jag vanligtvis åkte på utan något annat. Jag snubblade då in på volontärresor, och eftersom jag älskar djur blev området inte så svårt.
Att däremot välja specifikt projekt var inte det lättaste… frk Beslutsångest…
Under en månads tid 2016/2017 arbetade jag alltså som volontär i Zimbabwe. Jag hamnade på en djurfristad som heter Chipangali Wildlife Orphanage, och man arbetade i stort sett varje dag. Tisdag-lördag var heldagar 08-17 och söndag-måndag arbetade man enbart på förmiddagen. För det är ju inte precis så att djuren inte behöver mat, bara för att volontärerna behöver ledigt.[/dropcap]
Sjukstugan var ”vår”
Det var volontärernas uppgift att ta hand om sjukstugan. Förutom vilda, skadade djur som kommit in fanns här även smådjur, som insekter och kaniner (ja, nu klassade jag även insekter under smådjur – men så får det va!).
På väggen i sjukstugan fanns lappar över varje djurs mat- och vattentider, samt vad de skulle matas med. Det var viktigt att inte avvika från dessa, då fel mat faktiskt skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för djuret.
En uppgift vi hade var att fånga gräshoppor till kameleonten. Detta väckte en hel mängd motstridiga känslor inom mig. Utan att överdriva kan man nog säga att jag kastades in i en smärre existentiell kris!
Vem var jag att avgöra vem som skulle få leva eller dö? Bara för att någon annan random art, som hamnat på Chipangali, skulle få mat, skulle någon annan få dö..? Allt kändes väldigt gråzon…
Vem bestämmer vilken art som har rätt till överlevnad?
För något år sedan skrev en vän, som är vegan, en kommentar till mig på FB rörande mat till sällskapsdjur. Han tyckte det var fel att döda andra djur för att sällskapsdjuren skulle överleva. Jag hade svårt att förstå resonemanget på det djupare plan som krävdes för denna fundering, eftersom jag såg det som att det var naturligt för sällskapsdjuren att äta andra djur. Åtminstone katter har ju svårt att överleva utan kött.
Nu förstod jag helt plötsligt vad han menat.
Till min fasa upptäckte jag också, efter att jag överkommit min fobi att fånga gräshopporna, att det var ganska roligt varje gång man lyckades fånga någon. Ganska snart blev jag också ”bra” på denna hemska uppgift…
Chipangalis skadade djur behövde ”lagas” innan de släpptes ut igen, om de ens någonsin skulle kunna släppas ut. Vissa av djuren skulle komma att bli kvar, eftersom det, beroende på skada, kanske skulle vara omöjligt att släppa ut dem i det vilda igen.
Servaler är väldigt beroende av stabila ben.
I sjukstugan fanns bland annat en serval vid namn Cila, vars ben hade varit brutna när han kom in – alla fyra! För en serval är det otroligt viktigt att benen fungerar då de hoppar mycket; framför allt under jakt. Cila skulle aldrig kunna släppas ut igen, utan få tillbringa resten av sitt liv på Chipangali.
När Cila först kommit till Chipangali hade han varit väldigt tillgiven, men efter ett veterinärbesök hade det plötsligt vänt, och ingen fick komma nära. Då han befann sig i sjukstugan, som var volontärernas ansvar, var han en av de jag fäste mig speciellt vid. Jag skötte hans bur; städade ur den, bytte halm, bytte hans mat och vatten, kallpratade i början, men senare blev det med förtroliga samtal, om än dock ensidiga…
I början var han väldigt grinig, fräste åt mig så fort jag kom i närheten.
Samma dag som jag skulle åka hem lyckades jag få komma nära honom utan att han fräste åt mig. Det var ju inte så att han var jätteintresserad av mig, men han brydde sig inte att jag stod nos mot nos mot honom. Visserligen på andra sidan gallret, men inte ens det hade gått tidigare.
Jag såg det, så klart, som ett tecken på att han äntligen accepterat mig.
Som volontär i Zimbabwe, och specifikt på Chipangali, fick man också hjälpa till med de flesta sysslorna. Eller åtminstone prova det en gång. En uppgift jag inte riktigt provade på var att stycka ett djur. Som jag nämnde i inlägget ”Djurfristad i Zimbabwe – Chipangali Wildlife Orphanage” så fick de regelbundet in djur på Chipangali, som de använde som mat till djuren som bodde där.
Volontärerna uppmanades att vara med vid styckning, men ingen tvingades till denna uppgift om man inte ville. Jag beslutade mig för att försöka, men stanken av kadaver var så jobbig för mig att jag inte klarade av att vara i det så kallade slakteriet.
Stycka ett djur? Nej, tack…
Helt ärligt tror jag inte heller att jag skulle klara av att stycka ett djur. Jag kan ju knappt ens skära i en kyckling som varit död ett tag, vilket jag dock ”tvingades” till för min Cila…
Jag var dock med när de skulle utfodra de stora kattdjuren med köttet, och det var rejäla köttbitar som skulle slängas över staketen! Rejäla köttbitar som mina stackars muskler och nacke inte riktigt kunde hantera, så jag hjälpte bara till med denna uppgift en gång.
En annan av mina favoriter var Karla – en leopardhona. Hon var ganska tam, så man kunde klappa henne genom staketet, och hon spann så härligt. Verkligen magiskt!
Förutom katterna var det mysigt på ett helt annat sätt att hänga med vervetaporna. Vervet är en typ av markatta. Ett par gånger stannade jag till för lite ”grooming”, där de tog hand om mig, plockade löss och sånt som de gör. Det var skönt och mysigt. Som en gratis spaupplevelse.
Familjens bäbis slet av mig mitt örhänge och stoppade det i munnen!
Nervös som jag var att han skulle svälja det sprang jag iväg för att hämta apornas skötare. Sedan gick vi in i buren och hämtade tillbaka örhänget, som tur var låg på golvet när vi kom in. Ingen hade svalt det!
Som jag nämnde ovan var man ledig varje måndag och då fick man möjlighet att åka med in till Bulawayo, som ligger ca 30 minuter med bil ifrån Chipangali. Här blev man avlämnad på ett litet köpcentrum i utkanten av Bulawayo, så man kom liksom inte direkt någon annanstans i staden. Ofta ville volontärer hit för det fanns ett café här som erbjöd gratis wifi.
Efter ett par timmar blev man upphämtad igen och fick åka med tillbaka.
Köpcentret låg lite off, så det fanns inte direkt någon möjlighet att vandra in i staden på upptäcktsfärd, utan man fick hänga där och enbart där om man ville åka med in till ”stan”.
För någon med en upptäckarsjäl så var det lite tråkigt och kändes aningen begränsande. Det är väldigt svårt att få tag i bensin i Zimbabwe – det var otroliga köer varje gång vi körde förbi en bensinstation, och jag fick veta att man inte alltid fick någon bensin i slutändan ändå.
Det är ett väldigt korrumperat land och allt handlar alltså om hur mycket du är villig att betala…
Trots att jag förstod varför det var svårt för oss att få utforska omgivningarna, så var det ändå lite tråkigt. Här var jag i Zimbabwe – ett land jag förmodligen aldrig kommer besöka igen – men kunde inte riktigt se något av landet ändå. Även om bensinbristen inte stört i sammanhanget, så låg Chipangali ganska långt utanför Bulawayo, så cykel var inte heller att tänka på. Man skulle ändå inte komma särskilt långt.
Som volontär i Zimbabwe kan man ju inte missa landets vackra vattenfall! Vi fick därför av Chipangali erbjudande att ta ledigt några dagar och åka till Victoria Falls, vilket var en helt magisk vistelse. Det var ju även trevligt med lite miljöombyte. Helt plötsligt kändes det som om man var på semester.
Det visade sig i slutändan att det varit bra för min själ att lägga lite tid på att ta hand om andra individer. Att samtidigt arbeta med ett hårt, tråkigt och monotont arbete, var också bra. Jag lyckades faktiskt läka mig en hel del.
Det var bara synd att jag inte valde en längre period än 1 månad att vara volontär i Zimbabwe. Eftersom jag aldrig varit iväg på något liknande vågade jag inte det när jag bokade, och det var med tanke på min nackskada. Det hade ju kunnat bli ren katastrof, eftersom jag inte hade en aning om hur tungt det skulle bli!
På det stora hela måste jag säga att det är väldigt givande att arbeta som volontär i Zimbabwe, så har man råd så bör man absolut testa. Man får så mycket tillbaka, men det är som sagt dyrt, så det är inte för alla.
Jag hoppas dock att jag kommer att komma iväg på en sådan här resa igen.
Har du jobbat som volontär? Var var du? Vad tyckte du? Gav det dig något mentalt eller själsligt utbyte? Dela gärna med dig i en kommentar!
Kommentera gärna