Djurfristad i Zimbabwe – Chipangali

Under en hel månad vid årsskiftet 2016/2017 var jag volontär på en djurfristad i Zimbabwe. Djurfristaden heter Chipangali Wildlife Orphanage, och ligger ungefär en halvtimmes bilfärd från Bulawayo.

Chipangali, som betyder ”Open friendly country” på språket chinyanja (ett av minoritetsspråken i Zimbabwe) grundades 1973 av Viv Wilson, vilket innebär att Chipangali är lika gammalt som jag 😉 Mr Viv Wilson var på den tiden involverad i ett statligt projekt att försöka utrota tse-tse flugan som skapade stora problem i Zimbabwe.Man byggde således en 200 meter bred korridor genom hela landet, som man rensade på alla djur. Varför korridoren var 200 meter bred? För att tse-tse flugan inte kan flyga längre än 200 meter utan att mellanlanda för näring.

Många djur gick att flytta tämligen enkelt, men en del vägrade att flytta sig och de blev tyvärr då dödade. Mr Wilson dödade en leopardhona, men hade inte hjärta att döda hennes små ungar, utan tog med sig dem hem.

Djurfristad i Zimbabwe

I och med att Mr Wilson tog med sig leopardungarna hemma var det kört, och han tog hand om allt fler djur. När Chipangali grundades var marken det ligger på ren ökenmark, men idag är det lummigt och fullt av växter. Massvis med träd och växter planterades för att skydda djuren från den starka solen.

Allt grönt man ser på Chipangali idag har noga planterats.

På Chipangali finns det mest stora katter; lejon och leoparder, men även andra djur – kudus, hyenor, krokodiler, fåglar, sköldpaddor, apor m.m.

Tidigare fanns det 3 noshörningar i en inhägnad på området (områdets marker är enorma), men en morgon hittades de tyvärr döda.

Alla 3 låg där på marken med hornen avsågade.

Tjuvjakt är ett stort problem i Zimbabwe, och det finns många eldsjälar som arbetar för att få ett slut på detta. Jag hade äran att få träffa några. Just den gruppen jag träffade använde sig av hundar för att spåra och upptäcka tjuvjägarna. Tjuvjägare tillhör en otroligt farlig ”bransch”, så väktarnas liv svävar ständigt i fara, vilket gör det hela än mer beundransvärt. Världen kretsar kring pengar, så även i Afrika… 🙁

Men vi pratade om en djurfristad i Zimbabwe vid namn Chipangali, så tillbaka till det. Här finns även en hel del smådjur, som inte ens bor i burarna, utan bara ”hänger” där. De kommer och går lite som de vill. En del, som exempelvis ekorrarna, har tidigare inkommit till Chipangali med skador och således bott i någon av burarna. När de sedan släppts ut har de aldrig riktigt lämnat, utan hänger kvar.

Första intrycket…

Första tanken som slog mig när jag anlände var att Chipangali var väldigt nedgånget, och det är tyvärr så att det inte finns tillräckligt med pengar. Chipangali är beroende av donationer.

Tyvärr är den bit av Zimbabwe (Bulawayo) som jag såg väldigt sliten och nedgången. Afrika, om man nu ska döma en hel kontinent efter ett litet besök i Bulawayo (känns väl kanske lite väl drastiskt), känns torrt, dammigt, smutsigt och allmänt kaosartat. Chipangali var således knappast värre än något annat i Zimbabwe, snarare tvärtom.

Chipangali har gått i arv, så nuvarande ägare är Viv Wilsons son Kevin och hans familj. Det var första gången jag firade jul och nyår utomlands och inte alls kände mig ensam. Familjen Wilson välkomnar alla sina volontärer till familjen och är en helt otroligt varm familj.

Andra tanken som slog mig var ”Vad fan är det som stinker?”

Det var kadaver. För någon som är otroligt känslig mot lukter, som jag, var den stanken olidlig. Grannar i området lämnar regelbundet in självdöda djur till Chipangali, som de kan använda som föda till rovdjuren.

Ibland kommer även djurägare med större djur (som exempelvis hästar) och önskade hjälp med avlivning. Istället för att djuret skulle gå till spillo kunde Chipangali då få användning för det. Att mata rovdjuren var lite av ett dilemma för Chipangali. De ville ju inte gärna gå ut och ha ihjäl andra djur för att mata sina egna. Detta arrangemang passade således perfekt.

Hur hamnar djuren på Chipangali?

Nu kanske ni sitter där hemma och undrar hur vilda djur hamnar på en djurfristad i Zimbabwe, som Chipangali? Föder de upp djuren eller vad håller de på med? Nej, Chipangali tar hand om skadade djur. När någon hittar ett skadat djur så ringer de Chipangali, som då rycker ut för att hämta hem djuret.

Leopardsyskonen Mlilo och Chirisa är exempel på djur som aldrig kommer att släppas ut i det vilda igen. Mannen som hittade dem som föräldralösa bäbisar i det vilda valde att ta hand om dem. När de blev äldre var de fortfarande tillgivna, men de roade sig även med att ha ihjäl hundarna i området där de bodde. Inte för att de var hungriga, utan som en lek.

Leoparder jagar för att de tycker det är kul.

Hundägarna i området blev så klart förbannade och krävde att leopardernas ägare antingen skulle göra sig av med leoparderna, alternativt döda djuren! Ägaren kunde så klart inte döda dem, utan lämnade dem till Chipangali, där han visste att de skulle bli omhändertagna.

Eftersom Mlilo och Chirisa uppfostrats av människor kan man aldrig släppa ut dem. De är inte så rädda för människor som de borde vara, och kan således bli farliga. De båda syskonen har levt hela sina liv i fångenskap, och kommer att vara kvar på Chipangali tills de dör. Idag lever de i varsin bur och Mlilo var en av mina favoriter på Chipangali. Så gosig och kelsjuk.

Jag fick gosa med leoparderna genom gallret.

Volontärerna fick inte gå in till de stora katterna. En olycka hade inträffat för många år sedan, där en skötare dödats av ett lejon. Lejonet förlorade tyvärr också livet i denna tragedi. Numera tog man således det säkra före det osäkra och ingen fick gå in till dem. Inte ens familjen, som alltid tar hand om katterna när de är ungar, går in till dem när de blivit vuxna.

Min absoluta favorit på Chipangali var Cila – en serval, som förmodligen aldrig kommer att släppas ut. Cila kom till Chipangali med alla sina fyra ben brutna.

Man vet inte vad som hänt, varför benen var brutna, men servaler är väldigt beroende av sina långa ben för jakt, då de hoppar mycket, så benen måste helt enkelt vara stabila. Att släppa ut honom i det vilda med sköra ben vore detsamma som att släppa ut honom för att gå en plågsam död till mötes.

 

Volontär – välj och vraka

Det finns så många olika volontärprojekt i Afrika, så att man kan välja och vraka, mer eller mindre. Man behöver inte välja en djurfristad i Zimbabwe heller, utan det finns även projekt med människor, med skolor till exempel. För min del var det dock ingen tvekan om att det var djur som gällde, och jag valde mellan Chipangali och ett ställe i Sydafrika, som tog hand om stora katter.

Jag valde Chipangali, eftersom det innebar att jag skulle få vara med och vårda djur på ett sätt man inte fick på det andra stället, och jag ångrar mig inte alls.

Inte ens när stanken efter ruttna kadaver tog över och jag knappt kunde andas.

Funderar ni på att åka på en lite ovanligare semester? Kanske rent utav en djurfristad i Zimbabwe? Jag kan verkligen rekommendera Chipangali Wildlife Orphanage. Otroliga djur och otroliga människor – ni kommer få vänner för livet! I inlägget ”Volontär i Zimbabwe” skriver jag om hur det var att jobba som volontär på en djurfristad i Zimbabwe.

 

 

Har du jobbat som volontär någonstans i världen? Vad gjorde du? Vad är din erfarenhet? Dela gärna en kommentar!