Kairo Egypten – smutsigt, stressigt och rörigt!

Kairo, Egypten! När jag äntligen stod där vid pyramiderna – PÅ pyramiderna – så kändes det overkligt på något sätt. Pyramiderna vid Giza är ju något jag (och förmodligen många fler än jag) sedan barnsben sett som väldigt exotiskt, en plats jag verkligen hoppats jag skulle få besöka, men inte riktigt vetat om jag någonsin faktiskt skulle göra det.

Samtidigt som det forntida Egypten verkligen alltid lockat mig har inte det nutida Egypten lockat särskilt mycket. Eftersom jag reser ensam har det känts som om det skulle vara ett problematiskt land att resa i. Säkerligen fördomar från min sida, men det har fått mig att välja andra länder.

Framfusiga människor är bara… nej, tack!

Det var ett plötsligt infall – att boka restresan till Hurghada Egypten, men avsikten var ändå att även besöka Kairo. Så klart. Hur skulle jag kunna åka till Egypten utan att se pyramiderna? Det går ju bara inte…

När jag anlänt till Kairo Egypten möttes jag av min guide i en ganska risig bil. Jaja, det var ju åtminstone en bil och inte en häst. Ibland får man ju bara lära sig uppskatta de små detaljerna i livet. Hur tacksam jag än var att det var en bil så hade jag ju önskat att jag fått en med AC, eftersom det var fruktansvärt varmt i staden.

Men jag överlevde det också.

Min guide var en ung tjej, vilket jag tyckte var roligt. Hurghada hade varit fullt av arbetare – män – det fanns knappt några kvinnor någonstans. Såg en del av dessa unika varelser ute på gatorna, men inte en enda kvinnlig arbetare vare sig på hotell eller restauranger – inte en enda. Så att jag nu fick en tjej som guide var roligt, och det kändes lite mer avslappnande för mig.

Egyptiska museet var det första stoppet i staden.

Först bar det av till det egyptiska museet, som var ett väldigt intressant museum, och min guide var kunnig. Tyvärr höll de på att bygga ett nytt museum, så en del saker hade redan börjat flyttas till det nya. Det saknades alltså en del, som jag inte fick se.

I ett särskilt inglasat rum fanns Tutankhamon och fynd från hans grav. Jag blev märkligt rörd när jag stod där inne bland hans saker. Halsen snörptes åt, och jag fick svårt att andas. Tårarna samlades i ögonen och jag fick anstränga mig ordentligt för att inte börja stortjuta bland dessa antika artiklar, och allt folk.

Tutankhamon var ingen särskilt känd farao. Han hann inte åstadkomma några otroliga livsverk, eftersom han endast var farao i 10 år. Han dog när han var 19 år. 1922 hittades hans gravkammare helt intakt, och det är det han är mest känd för idag.

En orörd gravkammare är oerhört ovanligt med tanke på att de flesta blivit plundrade vid någon tidpunkt.

Tyvärr led jag av ett släng av idioti när jag besökte Konungarnas dal, där hans gravkammare finns. Jag valde att inte köpa den extra biljetten – pga den långa kön (eller var det min klaustrofobi?) – man behöver för att få gå in där. Det misstaget kommer jag inte göra om skulle jag befinna mig i Egypten igen. Tror jag…

Utanför museet i den gassande solen väntade vi på chauffören i ungefär 1 och en halv timme. Trafiken i Kairo är väl som i vilken storstad som helst – den står mest still… Varför inte chauffören helt sonika väntat på oss utanför museet är tämligen oklart. Den onödiga tiden vi tillbringade med att vänta under solen utan skydd eller vatten, bidrog till mitt märkliga humör när vi väl anlände till Gizaplatån.

När vi körde uppför backen till pyramiderna på Gizaplatån kändes det helt overkligt.

Var jag verkligen här? Det kändes som en dröm. Det var lite mer av ett jippo än jag hade förväntat mig, men ja, jag vet inte riktigt varför jag inte förväntat mig att det skulle vara så turistigt, det är ju trots allt pyramiderna i Giza… Ibland är jag bara lite naiv…

Det finns nog ingen i hela västvärlden som inte känner till pyramiderna, men jag kan inte påstå att jag var jättepåläst när jag anlände.

Således blev jag förvånad att hitta 9 stycken pyramider, eftersom jag trodde att de bara var 3…

Den största (och äldsta) av dem är Cheopspyramiden, som stod klar 2850 f.Kr., vilket innebär att den är 4868 år gammal! Det är helt ofattbart! Den pyramiden har alltså stått här i snart 5000 år – vilka minnen den måste bära inom sig. Allt den har upplevt.

Som tur var hade min guide vett i skallen och tvingade upp mig på en av stenarna i Cheopspyramiden och tog lite foton. Annars hade det inte blivit några där – när det gäller att ta kort på mig själv i minnesvärda stunder så är jag totalt värdelös!

Totalt värdelös!

Jag är alltså ganska besviken över mitt eget beteende när jag anlände till Gizaplatån, men som jag beskrev ovan var det lite smådetaljer som bidrog till att jag kände mig överstressad; jag skulle ju trots allt med ett flyg redan samma dag ner till Aswan. I efterhand inser jag ju att det bästa hade varit att ta en övernattning i Kairo, istället för att stressa så här. Men jag trodde det räckte.

Min guide vill jag inte klaga på, för hon var verkligen super. En ung tuff tjej som jobbade och verkade självständig. Att hon dessutom var kvinna var jag verkligen glad för (igen!), eftersom jag som sagt saknade kvinnor i Hurghada.

Både Luxor och Aswan hann jag med, men det finns så mycket mer att se i Egypten. Jag fick aldrig tagit någon kryssning på Nilen, vilket jag hemskt gärna ville göra. Inte heller fick jag se samtliga ruiner så klart… Så endera dagen kommer jag återvända.

Besöket i Egypten gjorde mig dock lite nedstämd, det kändes i själen på något sätt att vara där. Det var tragiskt att se hur människorna levde, och hur djuren hade det. Stundtals kändes det som om de faktiskt levde på en soptipp – särskilt i Hurghada. Kairo – det lilla jag såg – var en storstad, smutsig med mycket trafik, men det finns ju många storstäder som fyller de kriterierna…

En gång ett så storslaget rike, men idag kändes det som om det bara var smulor kvar. Hur blir det så?

 

Har du varit i Egypten? Vad tyckte du? Lämna gärna en kommentar!