En introvert som barn…

Hur är en introvert som barn? Ja, det är väl säkerligen olika – beroende på person. Så klart. För min del var jag nog mer medveten om att jag var introvert när jag var barn, än som tonåring och sedermera vuxen.

Dessutom var jag inte heller bara introvert som barn, utan jag var också blyg. Dessa två egenskaper behöver inte alls komma hand i hand. Nu råkade de göra det med mig…

För att göra saken etter värre är jag även, som många andra introverta människor – en empat – vilket innebär att jag är väldigt känslig/mottaglig för andras känslor, och tar på mig dem som mina egna. Därför har jag under min uppväxt ibland haft svårt att veta vilka känslor som faktiskt är mina, och vilka som är andras.

Låter säkerligen flummigt för en del, men så är livet som mig…

En introvert som barn – ja, jag kände mig ofta obekväm bland andra människor, lite stel så att säga. Jag var väldigt känslig för tillsägelser, tillrättavisningar och kritik. Så till den grad att det kunde få fysiska konsekvenser. Speciellt med magen. Den var väldigt nervös under min barndom, och på den tiden förstod jag ju inte varför, men idag har jag lärt mig – den hårda vägen – att det som sätter sig i mitt huvud även sätter sig i magen. För det mesta har jag nu koll på hur jag ska hantera det…

Om jag ändå hade haft denna kunskap som barn…

En introvert som barn har oftast aldrig några problem med att roa sig själv, leka utan andra, och det stämde även in på mig i min barndom. Jag trivdes bäst med det. Det gick även bra med en vän. När det blev flera var det jobbigt. Det krävdes mycket energi.

Så länge jag kan minnas har jag dock alltid avundats de där utåtriktade, lagom avslappnade människorna. De som framstod som så coola, och de som var som man skulle! Alltså de som var ”normala”…

Jag vet inte om min ”idoldyrkan” existerade på grund av att idealet i vårt samhälle är extrovert, eller om jag själv faktiskt beundrade egenskaperna som många extroverta har.

Än idag dras jag ofta till de extrovertas energi, för det ger samtidigt mig energi. Ja, tills det dränerar mig då, och självklart finns det ju så klart undantag… Vissa extroverta energier klarar jag absolut inte alls av!

Oavsett anledningen till att jag drogs till extroverta som barn, så var det för att jag ville vara som dem. Lite coolare, lite ledigare…

Föga kunde jag ana att samhället skulle banka in mig i en sådan extrovert mall – normen för ”den lyckade människan” – tids nog, och föga kunde jag ana att det skulle krossa min själ i tusen små minipusselbitar.

De flesta går igenom trauman i barndomen, som formar dem, det har säkert du också gjort. En del trauman kan te sig obetydliga för någon annan, men ett barns upplevelser är inte alltid logiska, eller självklara, och en introverts reaktioner är ju inte alls ”normala”, det får vi ju ha i åtanke. Mina känslor har alltid varit väldigt överdrivna! 😉

För mig har det varit ett par saker, kalla det trauman, eller vanliga händelser – oavsett, så har dessa nedan särskilt format mig och min introversion:

Jakten på skolgården…

I ettan var det ett par killar i klassen som var förtjusta i mig. På rasterna jagade de mig, för att kunna fånga mig (!); och när de fått tag i mig höll de fast mig, så att var och en av dem kunde pussa och krama mig. De verkade tycka detta var kul och det verkade lite som om de triggade varandra. Ju mer hysterisk jag blev, desto roligare verkade de ha. Jag avskydde det!

Jag mådde så dåligt över detta till synes oskyldiga beteende att jag ofta hade ont i magen kvällen före, och på morgonen, för att jag visste vad som väntade mig i skolan. Varje rast, varje dag höll detta på. I övrigt tyckte jag skolan var jätterolig, men detta var ett stort orosmoment för mig.

Min första kontakt med ångest, och jag var bara 7 år.

Trots att alla såg detta, även lärarna, var det ingen som ingrep. Jag försökte ta upp det med en lärarinna en gång och hennes svar ekar fortfarande i mitt huvud:

 

“Var glad att de tycker om dig!”

 

För mig var detta inte kärlek, inget jag kände tacksamhet över, men hon hade ju sagt att jag skulle vara glad. Innebar det då att det var något fel på mig?

Istället för att jag fick hjälp med detta problem och med mina känslor, så fick jag nu tidigt lära mig att det var fel av mig att känna så här. Det var fel av mig att inte vilja att de skulle jaga mig, det var fel av mig att få ont i magen och vara ledsen över det. Mest av allt var det fel av mig att se det som ett problem och att ens ta upp det med någon vuxen.

Jag lärde mig tidigt att det inte var någon idé att be om hjälp!

Så jag klandrade mig själv för att jag inte kände någon uppskattning för denna uppmärksamhet. Alltihop var självklart mitt fel, hur skulle jag annars ha tolkat det?

Vad lärarinnan misslyckats att se, och något jag, som 7-åring, hade misslyckats att förmedla, var att detta var ett klart och tydligt intrång i min personliga sfär (som för övrigt är ganska stor som introvert).

För mig var det inget annat än ett övergrepp. Och skulden att jag inte uppskattade övergreppet lades alltså på mig!

Idag som vuxen förstår jag så klart att de inte menade något illa, och jag tycker inte alls illa om dem på något sätt. Min förståelse som vuxen förringar dock inte mina upplevelser som barn, för jag hade svårt att förstå. Ett extrovert barn som tycker om uppmärksamhet hade kanske känt sig smickrad över det hela, men jag var inte extrovert.

Jag tycker att man som lärare totalt misslyckats med sitt jobb när man ser något sådant pågå och inte ingriper; att man inte ens bemödar sig med att ta reda på hur barnet i fråga upplever situationen. Eller ja, jag försökte ju till och med prata med en lärarinna, men avfärdades… För mig finns det inga ursäkter för denna nonchalans.

Så mycket i mitt liv, och speciellt mitt känsloliv, hade kunnat vara så annorlunda hade inte de vuxna runt omkring mig konstant avfärdat mig för att de tyckte att jag överdrev.

Istället hade man kunnat lyssna på mig och försökt förstå.

Det är tämligen vanligt att högkänsliga människor avfärdas av andra, inte bara av narcissister, och konstant får höra att de överreagerar, vilket så klart får ett barn att tro att det faktiskt är något fel på barnets känslor. Så till den grad att barnet istället kan börja stänga av sin empati, sina känslor och slutligen sin själ.

Jag växte upp och trodde konstant att det var något fel på mina känslor – de var “överdrivna”. Istället för att lära mig att förstå hur allt hängde ihop lärde jag mig att jag måste hålla inne mina känslor, för de var inte normala.

Tror fan att man har ”överdrivna” känslor om man konstant absorberar andras känslor och energier!

Mer skoldrama:

I tvåan flyttade vi och jag bytte klass, vilket jag på grund av ovan nämnda killar tyckte var jätteskönt. Däremot tyckte jag det var jobbigt för jag fick lämna de vänner jag haft sedan jag var liten. En introvert som barn tycker inte om att skaffa nya vänner. Mina vänner kände jag utan och innan, och de visste även vem jag var.

Nu tvingades jag lämna mina vänner… det gjorde ont… och jag var rädd.

En annan tjej kom också ny till klassen samtidigt som jag. Hon hade samma namn som jag, men vi stavade inte namnet likadant, och hon var inte riktigt lik mig till sättet heller. Hon verkade nästan lite burdus (i alla fall i mina timida ögon!). Eftersom hon inte heller hade några kompisar i klassen ville hon ofta leka. Jag avböjde nästan alltid.

Inte för att jag inte ville, utan för att jag var för blyg och inte vågade.

Nya bekantskaper har alltid varit jobbigt, inte det minsta spännande. Jag avskyr stelheten som kan infinna sig innan man riktigt lär känna någon.

Hur som helst, så drog jag till med ursäkt efter ursäkt, som ofta bestod i att jag och mamma skulle åka någonstans och handla. Gekås var en favorit. En gång kom hon dock på mig, och utbrast: Men där var ni ju i förrgår! Stammande och illröd i ansiktet förklarade jag att vi aldrig åkt häromdagen, men idag minsann – idag skulle vi åka. Faktiskt.

Hon stirrade klentroget på mig – hon tyckte nog jag var full av skit. Och kanske till och med högfärdig!

Detta blev kanske grunden till det som kom ett år senare, som gjorde mig väldigt ledsen. Under en period hängde hon mycket med en annan tjej. Vi blev alla tre bästisar lite längre fram – efter regn kommer solsken – men just då var vi inte bästisar. Alls. Och det hände flera gånger att de inte var särskilt snälla mot mig.

En gång ringde de för att håna mig för något jag skrivit i en “Mina vänner” bok. Jag ville bli elitgymnast. Sånt kan man ju inte bara vilja bli! De retade mig även för mina jeans, som var av märket “Tjabo”, som såldes på Gekås (nej, jag lovar – jag är inte sponsrad!). De var väldigt vida och i mina ögon så rätt.

Jag älskade mina Tjabo-jeans.

Efter det samtalet använde jag aldrig de jeansen igen. Jag tvingade mamma att köpa nya – ett par stentvättade Crocker som satt så tajt, och var så rätt i andras ögon.

Telefonsamtalet sårade mig jättemycket, men jag tvivlar på att de båda tjejerna ens minns det. Jag satt där med luren i handen, hjärtat bankade och jag hörde dem säga den ena förnedrande saken efter den andra till mig – hur jag tyckte jag var så tuff med mina fula jeans, som var så omoderna. Vem trodde jag att jag var? Ville jag bli elitgymnast?

Hånskrattet ekade i luren, som jag krampaktigt kramade…

Mest verkade de störa sig på att jag “trodde att jag var någon”, märkvärdig eller något. Jag har absolut aldrig någonsin trott att jag är bättre än andra, men detta var inte sista gången jag har fått höra att jag ”tror att jag är någon”.

Kan det vara min introverta, blyga, aviga sida som stöter bort folk?

Till slut slog det mig: “Varför sitter jag ens här och lyssnar på detta när det bara gör mig ledsen?” Så jag la helt sonika på luren, men jag var redan en helt annan person än den som svarat bara några minuter tidigare.

Där och då bestämde jag mig, på barns envisa sätt, att aldrig någonsin mobba eller håna någon. Något som jag visserligen inte gjorde före den händelsen heller… Jag mår uppriktigt dåligt när andra människor gör narr av folk de inte känner, eller folk de känner också för den delen.

Vad har man för rätt att håna någon annan? Vem är du som tar dig den friheten?

Vad är nu poängen med det här? En introvert som barn? Och?

Vad är nu poängen med att orera om min uppväxt och random menlösa trauman från barndomen? Det finns ju faktiskt barn som varit med om ”riktiga” trauman, och här gnäller jag om ”pusslekar”! Ja, absolut, så är det…

Min poäng är dock denna: Låt ditt barn vara introvert!

Om du har ett barn, som verkar lyckligt där det sitter och leker för sig själv, så låt hen göra det! Tvinga inte ut ditt barn på aktiviteter och/eller för att leka med andra bara för att. Tvinga inte ditt barn att hela tiden vara uppslukad av aktiviteter.

Ge barnet tid att ladda batterierna.

Det är inte något fel med att vara introvert, och det är inget fel i att vilja ha egentid efter en hel dag i skolan med intryck och kompisar och lärare som flåsar en i nacken. Att få sitta för sig själv och sortera tankarna, göra vad man vill, är det enda en introvert längtar efter. Låt då ditt barn göra det.

Tvinga inte ditt barn att ”komma ur sitt skal”. Tvinga inte hen att uppföra sig på ett visst sätt för det passar din extroverta person.

Är du extrovert och inte förstår dig på ditt introverta barn? Då föreslår jag att du läser på lite. Idag finns det massor av bra material – både traditionella böcker och online  – för att man ska få mer förståelse för introverta. Skaffa dig kunskap istället för att förstöra ditt barn genom att göra om det till en extrovert, som du är. Det kommer bara i längden skada både er relation och ditt barn.

”Så började det som kanske kan betraktas som vår tids största mobbingfenomen.” Emelie Billman

 

Citatet ovan kommer från en kort och bra text, som jag skulle vilja rekommendera:  ”Att tysta en introvert” av Emelie Billman på Ångestskolan. Texten gör mig ledsen och jag tycker nog att det hon pratar om påbörjades ännu tidigare än 90-talet. Att det pågår än idag är bara för sorgligt!

Extroversion är inte mallen för alla!

 

 

Är du introvert? Hur var det för dig som en introvert och barn? Lyckades du hålla kvar ditt sanna jag, eller blev du som jag inknuffad i en extrovert roll?