2020 – ett år i ångestens tecken…

När jag nu ”recenserat” både 2018 & 2019, så måste jag ju även ta itu med 2020… Det här är ju uppenbarligen nu en tradition som aldrig kommer ta slut. Vad ska man då egentligen säga om året 2020? Sanningen är väl att det finns massor att säga… Oavsett vad man säger finns det nog ingen på hela planeten som lämnades oberörd av året 2020.

Det är nog alla överens om.

För min del började jag året otroligt positiv och laddad. I slutet av 2019 kände jag att 2020 skulle bli ett grymt bra år, trots att 2019 hade varit ett sådär år, och helt ärligt så var 2019 ganska tungt och det var mycket ångest att bearbeta.

2020 började väl hyfsat bra då, med hopp om livet. Trots allt. Årets första dag beslutade jag mig för att besöka min före detta arbetsplats. Jag ville få något slags avslut, och jag ville samtidigt träffa mina gamla kollegor igen. Sista gången jag gick av hade jag haft på känn att jag skulle få sparken, men det var bara en känsla. Jag sa inte hejdå till någon.

Nu visste jag inte riktigt när jag skulle få träffa dem igen. Kanske aldrig någonsin.

Efter besöket tog jag en riktigt lång och härlig promenad på stranden. Friheten smekte mina kinder. För att vara klyshig, så kändes det faktiskt som om jag fick ett avslut, som om jag faktiskt nu skulle kunna gå vidare…

Men ja, det var mycket riktigt en klyscha som skulle visa sig allt annat än sann!

charnette kvinna tar selfie på apelviken strand i varberg

En månad senare blev det överraskningsbröllop, då min lillebror och hans sambo valde att gifta sig på deras dotters dop. Föga överraskande dock, eftersom min syster redan gissat sig till detta… 😛

bäbis i dopklänning

man och kvinna gifter sig

Dagen efter åkte jag till Aten, på ännu en av mina impulsiva resor.

charnette kvinna tar selfie framför parthenon

Så här i efterhand är jag oerhört tacksam för att jag åkte iväg, och inte enbart för att jag fick se och uppleva antikens Aten, utan även på grund av den misär som kom efteråt.

I skrivande stund är det fortfarande omöjligt att åka någonstans, och jag känner mig tämligen panikslagen över tanken på att de kommer dra ut på detta i det oändliga…

Det här påhittade ljuset i tunneln… skulle va bra om det dök upp nu!

Väl hemkommen från Aten undrade jag om hela världen hade fått fnatt – varför var alla så hysteriska över det s.k. covid-19 när det inte hade högre dödlighet än en vanlig influensa? Jag förstod ingenting, och denna känsla skulle hålla i sig under resten av året… Jag började mer och mer likna ett frågetecken!

Till en början verkade de flesta tycka som jag, men sedan blev det en allt aggressivare stämning på social media mot oss som tyckte annorlunda. Vi som tyckte att restriktionerna inte alls stod i proportion till dödstalen, vi som ansåg att man blivit spritt språngande galna när man stängde ned hela världen för att skydda en liten utsatt del av befolkningen.

Paniken och känslan av att jag inte kunde varken förbättra eller påverka situationen gjorde att jag mer och mer försvann ned i ett djupt svart hål av ångest.

För att pigga upp mig något gick jag en sommarkurs. ”Djurparker i dagens samhälle”. Det var roligt att plugga igen, och till slutarbetet skulle vi själva välja ut en djurpark att skriva om. Jag valde Nordens Ark, och jag valde dessutom att tillbringa 3 dagar där.

Det var härligt att vara där – helt ute i naturen, långt ifrån civilisationen. Det var lite knepigt med maten dock. Inte direkt veganvänligt. Det fanns så klart en rätt, men eftersom det bara fanns en restaurang utanför parken – som låg inne på hotellet, så blev det lite tjatigt när jag var där i flera dagar.

Summa summarum så även om jag tyckte här var fint och uppskattade naturen, så kändes det ledsamt.

Djur, precis som människor, ska vara fria – är man inte fri är livet inte värt att leva.

lodjur poserar för kameran svartvitt foto nordens ark

varg i skogen svartvitt foto

Under sommaren var jag även i Kivik och Stenshuvud Nationalpark med vänner, vilket var jättehärligt. Vi vandrade omkring i nationalparken och trots det något trista vädret lyckades vi ända njuta av naturen. Det var dock lite knivigt att hitta mat för veganen… 😛

stenshuvud nationalpark skåne hus på strand

kvinnor tar selfie i naturreservat på stranden

stenshuvud nationalpark skåne konstigt träd

dubbel regnbåge i skåne över en väg och ängar
Under 2020 fick jag flera gånger se dubbla regnbågar, vilket är lite lustigt eftersom jag aldrig förr sett detta fenomen. Kan det vara ett tecken?

Under början av hösten var jag nere hos min särbo ett par gånger. Det är drygt med distansförhållande, och speciellt när det är som det är i världen, för jag har upptäckt under året att min introversion till trots, så behöver jag mycket stöd. Att ha det så här gör ju ingen människa glad…

rapsfält framför en kvarn i malmö skåne

öresundsbron sedd från malmö

När det gällde att fira min födelsedag i Istanbul blev det ingen favorit i repris, eller tredje gången gillt. Min syster och mamma bjöd dock ut mig på restaurang här hemma och det var ju också trevligt, även om det inte var Istanbul.

charnette kvinna tuggar på en pommes frites

Som slutkläm skulle jag nog helt ohämmat vilja påstå att 2020 om möjligt var ännu sämre än 2019! Världens paralyserade tillstånd med lockdowns i varenda land och stängda gränser, samt hål i huvudet restriktioner på plats i varenda land påverkade mig enormt mycket och jag mådde (mår) ofta dåligt av just detta.

Att helt enkelt behöva sätta sitt liv på PAUS, stressar mig något fruktansvärt.

Hur ska jag kunna avvakta med att leva när jag inte ens vet om jag lever imorgon? En del verkar snöa in på att de tycker att man är egoistisk för att man mår dåligt över situationen i världen, och att man inte ”håller ut”, eller ”står ut” eller vilken annan onödigt klämkäck fras man hittar på för tillfället.

Men folks mentala ohälsa är så ointressant, särskilt när vi pratar om en sjukdom som 99,xx % överlever!

graffiti aten politiskt

i died for your sins ko graffiti i aten

Det handlar inte om egoism! Det handlar om något så simpelt som att leva här och nu – ta vara på den korta tid man har på jorden i detta liv, i denna kropp.

Dessutom anser jag att man inte kan gömma sig för något så mikroskopiskt som ett virus. Man ska skydda de mest ömtåliga i samhället, men resterande människor måste få leva vidare precis som vanligt. Vi måste lära oss samexistera med virus av alla de slag.

Att tro något annat är rent förmätet och arrogant!

 

 

Hur var ditt 2020? Känner du också av världens paniksyndrom? Hur har du mått? Dela gärna med dig en kommentar! Du är inte ensam… <3

Lämna ett svar

No Comments Yet.

Previous
Akropolis, Aten – Årets foto 2020
2020 – ett år i ångestens tecken…

error: Content is protected !!
%d bloggare gillar detta: