Under de senaste två åren har jag insett vikten av total yttrandefrihet, något jag inte riktigt förstod tidigare. Men varför är det så viktigt för mig att alla ska få tycka och säga precis vad de vill?
Varför tycker jag det är värt att kämpa för ett samhälle där alla måste få rätten att höras?
Det finns förmodligen många olika pusselbitar till att detta blivit något av en hjärtefråga för mig. Förutom att jag i hela mitt liv plågats av ett enormt rättspatos, är nog en annan stor pusselbit den där lilla detaljen att jag har levt ihop med narcissister, där jag varje dag tystades både verbalt och kreativt. Varje minut av min dag var stenhårt kontrollerad – allt från att skära osten på ”rätt” sätt (och herregud vilket liv det blev om jag ändå skar den ”fel”!) till vilka kläder jag fick bära.
Tyvärr var det inte enbart ostskärande och klädfärg som reglerades, utan det var även åsikter, samt vilka frågor som var värda min tid och mitt engagemang.
Det var ju trots allt viktigt att jag engagerade mig i ”rätt” frågor.
Vad som är rätt frågor är olika för olika personer, något som jag märkt att många får allt svårare att acceptera. Så är det att vara människa. Vi bryr oss om olika saker, brinner för olika frågor – vad de nu kan tänkas vara.
Och tur är väl det för hur hade världen sett ut annars?
Efter många års läkning är jag en helt ny person, en person som inte längre ser censur som något positivt. Har nog i och för sig aldrig sett censur som något positivt, men jag har inte alltid varit så anti censur som jag är idag. Censur är bara ytterligare ett medel för kontroll för de som styr leken. Något som påminner mig om livet med en narcissist…
Narcissisterna har oundvikligen format mig.
Först bröt de ned mig i tusentals bitar, och sedan tvingades jag själv pussla ihop mig igen. Bit för bit. Ungefär som när tullen ska kolla igenom ens resväska. De slänger ut allt huller om buller, och sedan får man själv stå där och packa ned allting igen. Helt otroligt oförskämt!
Det tog väldigt många år att bli hel och fortfarande har jag ”återfall” där jag tvivlar på mig själv. Min redan dåliga självkänsla fick sig många törnar. Att bitarna inte längre passade ihop blev också problematiskt, så jag fick lösa det genom att fila till dem lite grann. Och till slut passade de ihop.
Nu undrar väl du varför jag sitter här och jämför ett destruktivt förhållande med censur?
Därför att jag har sett att mönstret är detsamma. Har man aldrig befunnit sig i något destruktivt förhållande så ser man kanske inte det, men jag ser mönstret! Jag är livrädd för jag vet vad som kommer när man väl rättat in sig i ledet och gör som man blir tillsagd. Då kommer det fler förmaningar och mer kritik och fler ”lagar”.
Det blir nämligen aldrig vare sig lättare eller bättre.
”Jag gör det bara för ditt eget bästa!” Så kunde det låta hemma en vanlig torsdag i narcissistens hem. Precis som regeringens omtänksamma ord: ”Restriktionerna är för ditt eget bästa!”
Du måste utsättas för olika tankar för att kunna bilda dig en egen uppfattning. Du måste konfronteras med olika människor för att kunna öka din tolerans och empati för andra. Om vi alla måste vara likadana och tycka likadant utsätts du aldrig för något kontroversiellt som får dig att tänka till och undra varför du tycker som du gör.
Hur ska du kunna växa om du aldrig utsätts för något som är det minsta avvikande?
Tanken med livet är väl inte att blint följa John, inte heller att bli skyddad från livet själv och stänga in sig ”för sitt eget bästa”, utan det måste väl vara att leva efter sitt hjärta.
Jag ser det som en självklarhet att jag får säga vad jag vill, för vem ska ha rätten att avgöra om mina åsikter är ”fel”? Mina åsikter kan aldrig vara vare sig fel eller farliga, det där är bara trams.
Om andra lyssnar på mina åsikter och beslutar sig för att de tycker likadant eller mina åsikter på något sätt påverkar andra människor att göra likadant som jag gör – är det verkligen farligt? Kanske vore det farligt om jag hade uppmanat folk att hoppa från en bro, men det är väl knappast det jag gör.
Ska vi helt sluta prata med människor, öppna oss för varandra? Jag kan inte minnas att det någon gång tidigare under mitt liv funnits ett så starkt hat för människor med åsikter som avviker från ens egna, så kallade dissidenter.
Är inte det farligt?
Mina åsikter är baserade på information från många olika källor. Vad baserar du din information på? Massmedia? Varför klassas då inte dina åsikter som farliga? För att de går i linje med det accepterade narrativet?
Åsikter kan aldrig vara farliga, de är bara åsikter, men att tysta någon däremot kan vara farligt – tänk om det är jag som har rätt – och du tystar mig?
Vi kom alla till denna jord på samma villkor, så vad ger dig rätten att tysta mig över huvud taget?
Tycker du att alla åsikter bör få yttras eller föredrar du att ”fel” åsikter stoppas? Lämna gärna en kommentar! Jag diskuterar mer än gärna på en respektfull nivå!
Kommentera gärna