Nayarit, Mexiko: Sayulita & San Pancho

Kunde Nayarit vara det jag sökt efter? Och specifikt då Riviera Nayarit! Eftersom Tulum blev en sådan besvikelse för mig försökte jag med ljus och lykta hitta det där stället vid stranden som min själ så väl behövde. Skulle jag här äntligen hitta det jag sökte?

Om man skulle lita på internet verkade Nayarit vara fullt av smultronställen.

Så, efter det härliga San Cristobal de las Casas tog jag flyget från Tuxtla Gutierrez till Puerto Vallarta. Jag var nu väldigt varse om hur lång tid bussarna tog i Mexiko, och det var varken för att de körde långsamt, eller för att det var dåliga vägar, utan det var ju som sagt var ett enormt stort land. Jag hade inte mycket tid kvar, och började känna mig stressad.

Att ta sig till Nayarit hade blivit en väldigt långdragen resa om jag valt buss. I efterhand önskar jag så klart att jag hade fokuserat mer på ett område i Mexiko istället för att försöka hinna med ALLT i hela landet… men men…

Man lär så länge man lever.

Jag tog mig först till Sayulita. Hade faktiskt en förhoppning om att kunna stanna här lite längre, då jag hoppades att det skulle vara allt jag drömt om. Kanske kunde jag förlänga boendet jag bokat i 6 dagar? Om jag verkligen gillade stället.

Sayulita

Sayulita ja. Det var ett hyfsat mysigt surfställe med härliga vibbar. Vågorna var höga och det var svårtbadat på de flesta ställena. Centrum var litet och gatorna var antingen av sand eller kullersten. En del körde runt i golfbilar (just golfbilar verkar vara hippt i Mexiko), och andra bara släntrade omkring.

Planlöst.

Första anblicken kändes det verkligen som om stället var mitt ställe. Inga hippa stylade människor, utan helt vanliga – precis som jag – gick runt på gatorna. Eller flankerade.

Men ja, så hände det där störiga på en restaurang där de serverade mig den största burriton jag någonsin sett. Notan kom in och på ”service avgift” hade de skrivit en summa på nästan 15 %. Jag hade läst en del varningar om det här, men aldrig råkat ut för det. Kanske haft tur, jag vet inte.

När jag kallade dit servitrisen och frågade vad det var svarade hon med ett leende att det var ”dricks”.

”Nej, det är inte okej. Det här som ni gjort just nu är olagligt!” svarade jag varpå tjejen genast skyndade sig att tillägga att det var frivilligt att betala. ”Bara ett förslag”. Hon log nervöst igen, och jag suckade – börja inte med mig när det handlar om rättvisa… jag är fan både INFJ och våg – killer combo!

”Det är väl fan inte frivilligt om ni skriver det på notan!”

Jag fräste åt henne och nu såg hon ut som om hon skulle börja gråta, varpå jag genast fick dåligt samvete. Jag hade ju faktiskt inte behövt vara så otrevlig. Men ja, jag har det där problemet att när orättvisa slår ned har jag svårt att vara saklig och trevligt avvisande. Det blir otrevligt. Jag blir otrevlig.

För att det hela inte skulle spåra ur fortsatte jag bara syrligt att jag brukar betala dricks, men nu blev jag så förbannad att de utnyttjar turister på detta vis, så nu blir det inget minsann! Jag betalade notan och gick därifrån. Fruktansvärt upprörd och irriterad. Helt i onödan.

Skaka av dig det där, människa! Sluta älta!

När skulle jag lära mig att låta oväsentliga saker bara rinna av mig som vatten på en gås?

Bortsett från denna fadäs var det härligt avkopplande i Sayulita. Ingen stress alls faktiskt. Är man i Nayarit bör man absolut inte missa Sayulita, men trots det, jag vet inte, jag hittade inte riktigt hem här heller…

Jag pratade med en amerikansk ung tjej som bodde där. Hela familjen hade flyttat dit för x antal år sedan. Jag kände en viss avund, jag vill också emigrera. Men jag gör det aldrig… Jag försökte mig på det 2012. Sönderstressad och ett totalt nervvrak gav jag mig av till Thailand för att bo där. Ett knappt år senare var jag hemma och jobbade mig stadigt mot döden igen.

Vem var jag utan mitt jobb? Utan min befattning?

I Sayulita finns det en ”Instagramvänlig” gata med massor av flaggor – dessa flaggor som Mexiko älskar och som finns överallt. Att ta kort här – ja, det är det man gör. Precis som att man köar för att ta samma kort som alla andra tar i Tulum, Cancún osv…

Jag blir inte klok på dessa dagens människor, som så gärna vill ha allt likadant som alla andra…

…men här kommer gatan i alla fall… 😛

San Pancho / San Fransisco

Byn med två namn San Pancho, alternativt San Francisco, hade, i mitt tycke, mycket härligare vidsträckta stränder än Sayulita. Men det är ju en smaksak. Sayulitas strand var absolut inget fel på heller och var tämligen vidsträckt den också. Vidare kunde man nå en lite mer avskild strand om man gick genom kyrkogården i Sayulita.

San Pancho blev dock lite mer av en favorit än Sayulita. Det sades att här fanns ett äldre klientel av turister, och det märktes. Eftersom jag bodde ganska långt ifrån centrum i både San Pancho och i Sayulita så märkte jag inte av ifall det ena stället var lite stökigare än det andra när det var dags att krypa ned i sängen. Oavsett tid på dygnet var det knäpptyst där jag bodde.

I Sayulita var det enda som störde mig i hemmet arbetarna i huset bredvid…

I San Pancho sprang jag på lite fler vänner än jag gjorde i Sayulita.

Utsikt från mitt boende… så underbart härligt… och så tyst… ytterligare en varelse som bara chillar…

Det enda jag har att klaga på – om jag nu måste klaga på något – så bodde jag lite off, både i Sayulita och San Pancho. Det var en ganska lång promenad in till själva centrum och efter mörkret fanns det inga gatlyktor, och det blir ju mörkt snabbt efter solen gått ned. Således var det inte många kvällar jag var kvar i stan efter solnedgången. Det gjorde väl inte så mycket, men eftersom stranden ligger precis i centrum så väljer jag nog att bo mer centralt nästa gång.

Nästa gång? Jaså? Minsann… 😛

 

 

Har du varit på Riviera Nayarit? Vad tyckte du? Dela gärna med dig i en kommentar!