Kyrkogårdar i Mexiko är helt annorlunda än kyrkogårdar i Sverige. De är färgglada och fulla av liv. På något sätt känns det som om kyrkogårdar i Mexiko verkligen speglar det mexikanska livet, som är så fullt av färg och sprudlande energi. I Mexiko hedrar man livet, och de som gått vidare finns fortfarande kvar hos oss. Detta är anledningen till att man ofta ser både stolar och bord förvarade i gravkamrarna.
Man kommer till kyrkogården och umgås med sina döda släktingar helt enkelt.
Att besöka kyrkogårdar i Mexiko kändes ibland som att besöka en temapark. Alla färger och alla små roliga detaljer överallt… Kyrkogårdar i Mexiko verkar vara en del av det dagliga livet, och det kändes otroligt fint.
Eftersom gravkammare verkade vara normen, fanns det en viss likhet med gravarna jag besökte i New Orleans, tyckte jag. I Sverige är vi inte längre bortskämda med gravkammare, då det blir alldeles för hiskeligt dyrt. I övriga länder verkar det dock vara en kostnad man är villig att betala. Det kanske visserligen är så enkelt att det är billigare med stora gravkammare i andra länder. Jag vet inte riktigt. Någon som vet får gärna dela med sig av sina erfarenheter.
Vissa gravar gör mig mer rörd än andra, så klart, och ett par av gravarna i Playa del Carmen fick mina tårar att rinna lite extra mycket. Även om jag tror på reinkarnation och är övertygad om att vi ses igen (i alla fall de som vi hör ihop med), är det ändå en svår förlust att förlora någon i detta liv. Att veta att man inte får krama dem igen. Därför blir jag rörd när man gör så otroligt fina saker som nedan…
Hermelinda Juan Castillo
En mamma, som är väldigt saknad… Mamman ”säger”:
”Om du någon dag besöker min grav, gråt inte. Föreställ dig att jag sover och att du besöker mig med din själ, jag kommer att krama dig genom vinden, kyssa dig genom regnet, sjunga för dig i tystnad, tro aldrig att jag gått, för då… då är jag verkligen död.”
En liten flickas grav…
Familjen hade julpyntat och ”Let it snow” spelade på konstant repeat. Att se flickans glada ansikte på kortet smärtade, och jag tänkte på familjen som förlorat detta lilla liv. Så fruktansvärt sorgligt.
Andra barn…
Det är väl utan tvekan så att barngravar berör extra mycket. Man får nog vara hårdhudad om man inte anser att livet är extra orättvist när barnen inte får vara kvar hos oss. Jag har inga barn, men jag kan ändå inte tänka mig någon värre smärta än att förlora sitt barn. Det är så onaturligt och fel.
Bilderna ni ser i galleriet ovan kommer från Mérida, Playa del Carmen, Sayulita, San Cristobal de las Casas och bilderna nedan kommer från klostret från San Bernadino klostret i Valladolid. Jag inkluderade dem här, även om de inte riktigt hör hemma i inlägget.
San Bernadino är från 1552, och byggdes av Franciskanorden, som var en katolsk mendikantorden – dvs en av 6 religiösa ordnar som grundades under 1200-talet.
Är man i Valladolid tycker jag nog att man ska traska hit. Man får uppleva mycket fint på vägen hit och mysiga områden. Så go for it!
Har du besökt någon kyrkogård i Mexiko? Vad var din uppfattning? Lämna gärna en kommentar!
Kommentera gärna