Teotihuacán & en vän för livet…

Teotihuacán – ett måste när man är i Mexiko. Eller nja, låt mig ändra på den meningen. Teotihuacán – ett måste för MIG när JAG är i Mexiko. För mig finns nämligen knappt något intressantare än främmande antika kulturer och deras arv till oss. Knappt något alls.

Det skulle väl vara djur då förstås… 😛

Jag var ganska bestämd med att jag ville se Teotihuacán innan jag åkte hem, men ja, Mexiko var ju så otroligt mycket större än jag trodde. Att jag tillbringade en stor del av resan på Yucatán-halvön gjorde ju inte saken bättre och jag fick verkligen verkligen sålla vad jag ville se innan jag åkte hem.

Nu var jag alltså här – Teotihuacán! Vad nu det är…

Man vet inte riktigt vem som lade grunden för området, eller vilka som bodde här. Man har faktiskt inte en aning. Det finns teorier så klart, men inga definitiva besked. Själva staden grundades ca 400 f.Kr. , så den har nästan 2500 år på nacken.

Under sin glansperiod var Teotihuacán den allra största staden i Mesoamerika med sina ca 200 000 invånare, och det finns arkeologiska fynd som tyder på att staden varit ett multikulturellt samhälle. Under 1300-talet hittade Aztekerna staden och döpte den till Teotihuacán, vilket på deras språk betyder: ”platsen där gudarna skapades”.

Sedan 1987 är platsen ett UNESCO världsarv.

Jag hade bokat ett mysigt boende som ligger precis i anslutning till ruinområdet och de hade pool, så det kändes som om jag visste vad jag skulle göra om jag blev uttråkad. En slapp eftermiddag/kväll vid poolen var vad jag hade i åtanke, innan jag skulle lägga mig tidigt för att upp i ottan dagen efter, då det var dags för att springa runt i extas bland stenbumlingar.

Jodå, men så atte… åter igen hade jag gjort en grav felbedömning av Mexiko och landets väder. I Teotihuacán var det kallt som f-n, och ingen sol syntes till på hela eftermiddagen. Således – inget poolhäng! Roade mig istället med att jobba, vilket var välbehövligt.

Dagen efter var jag uppe innan solen gick upp. Jodå, jag kan minsann vara ivrig när det handlar om att se ruiner – samma känsla som när jag skulle till Chichen Itzá, eller kanske till och med Machu Picchu för så många år sedan, när vi ställt klockan på mitt i natten, så vi fumlande kunde samla ihop våra saker för att sedan traska den allra sista biten.

Belöningen var att få se soluppgången över mitt efterlängtade Machu Picchu.

Som för övrigt var en av de tristaste soluppgångarna jag någonsin skådat. Inga färger, ingenting – hux flux var solen uppe och allt var över. Något av ett antiklimax om jag ska vara helt ärlig… Men jaja…

Tillbaka till Mexiko! Jag gick ut från hotellet väldigt tidigt. Faktiskt innan frukost och utan någon mat alls i magen. Trots att jag bodde granne med området, bodde jag ändå ca 30 minuters promenad från just ingången, eller ja, en av ingångarna. De öppnade kl 07, så eftersom jag hade planerat att hänga lås så var det läge att börja traska i mörkret!

När jag promenerade där utmed vägen till ingången njöt jag av tystnaden. Det var så lugnt överallt och jag kände mig som den enda människan i hela världen. Med tanke på hur det senaste halvåret varit så trivdes jag utmärkt med att vara den enda i världen. Önskade nästan att det alltid skulle förbli så…

Säg mig den lycka som varar… Ett par kom emot mig på gångvägen, och på håll såg jag även en joggande person närma sig. Den joggande personen följdes åt av en hund, som verkade glad och uppåt. Jag tog för givet att de hörde ihop – joggaren och hunden. Hunden intresserade sig inte särskilt för paret, men blev alldeles till sig i trasorna när hon upptäckte mig, så hon lämnade joggaren omedelbart.

Det var ju mycket roligare att nafsa i mina kläder, kanske kunde vi bli vänner och leka?

Joggaren fortsatte bara och kvar var jag och den söta vovven. De hörde nog inte ihop trots allt. Jag såg att hon var lite valpig, och nafsandet var ju lite ouppfostrat måste jag medge, trots att hon var så söt. Så jag sa ifrån på skarpen, på svenska givetvis, för alla djur är ju multilinguala (är det ett ord?) – det vet ju alla 😉 .

Förvånande nog slutade hunden genast att nafsa i mina kläder, vilket fick mig att fundera över om hon redan var någons vän. Hon lyssnade väldigt bra på mina uppmaningar. Även om hon hade en del konstiga svarta smutsfläckar i ansiktet, var hon i övrigt fin, och såg inte alls skabbig ut som en gatuhund kan göra. Hon haltade dock väldigt illa med ena bakbenet, eller sprang mest på 3 ben, så jag misstänker att hon blivit påkörd.

Hon var dock väldigt glad, så det verkade inte som om benskadan bekymrade henne nämnvärt.

Jag kände spontant att jag avundades henne den bedömning jag nyss hade placerat på henne – hennes smärta fanns där men den gjorde henne varken deprimerad, eller håglös, den bara fanns. Och hon bara existerade.

Jag tänkte att jag måste vara mer som henne… Go with the flow…

Tillsammans gick vi in på området. Hon verkade tjenis med vakterna, så jag slapp betala för henne. Som tur var hade hon koll på var vi skulle ta vägen, så det var hon som guidade mig hela dagen. Det var mysigt att ha lite sällskap. Jag hade rest ensam i flera månader nu, och bortsett från de få dagarna jag tillbringat med min systerdotter i Guadalajara, så hade jag inte svarat så många människor på tilltal. Armlängds avstånd var normen som passade mitt humör.

Nu hade jag helt plötsligt någon att prata med. Någon som ville vara med på mina foton, och som jag ville ha med dessutom.

Den första pyramiden vi skulle ta oss uppför var den största i området: Solpyramiden (se ovan). Den är även den tredje största pyramiden i världen. Världens största: Cholulapyramiden, också den i Mexiko, men som jag tyvärr valde bort denna gång, och näst största: Cheopspyramiden.

Jag blev genast orolig att min nyfunna vän inte skulle klara att springa uppför och nedför pyramiderna (trappstegen är hemskt smala), så jag beordrade henne att stanna kvar där nere. Det hade ju gått så bra innan, så jag tänkte hon nog lyssnade denna gången också.

Det gjorde hon, fast ändå inte riktigt…

Till en början satte hon sig när jag beordrade henne att sitta. När jag vände mig och började släpa mig uppför trapporna, så hörde jag någon tassa bakom mig. Som en helt vanlig normal hund tänkte hon väl att jag inte såg henne om jag inte tittade på henne…

Vi upprepade då proceduren med ”Sitt. Stanna”, och hon satt, och stannade. Tills jag på nytt vände mig om för att fortsätta uppåt.

Så jag gav upp efter en stund. Jag fick väl helt enkelt hålla koll bara, så hon inte gick och trilla ned…

Väl där uppe myste vi. Allt var så fridfullt. Det fanns knappt några turister alls. Det var jag och en handfull till, vi var inte ens 10 personer inne på området denna kyliga men klara morgon. Luftballongerna svävade tyst i luften över Månpyramiden.

När vi skulle gå ned från Solpyramiden blev jag så klart nervös. Trots att jag inte har några barn är jag väldigt mycket hönsmamma… Det verkar vara något man bara är… 😉 Tänk om min vovvsing skulle halka från ett trappsteg till ett annat och ramla ned!

Det var väl helt onödigt av mig att oroa mig, så klart. Min vovvsing klarade alltihop galant och jag insåg att detta varken var första eller sista gången som hon sprang uppför och nedför på pyramiderna.

Hon var ju född här, bodde här, det var hennes hood och hon fixade detta!

När vi strosade runt där gick vi lite avsides och inte utmed promenadstråket som leder rakt igenom området. Min vovvsing sprang lite före och nosade och hade allmänt trevligt. Jag själv gick där och småpratade med henne, kände mig väldigt harmonisk, när det plötsligt dyker det upp en annan tik, aggressiv som få.

Min kompis såg först lite förvirrad ut, som om hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera det här problemet. Hon vände sig mot mig och såg att jag var okej, men uppfattade förmodligen att jag blev lite orolig för hennes välfärd. Så hon började också visa tänderna.

Jag ville försvara henne och hon ville försvara mig.

När jag såg att det kunde bli bråk vilken sekund som helst kallade jag genast på henne, ville att vi skulle gå en annan väg. Utan några som helst protester kom hon lydigt till mig när jag ropade. Den andra tiken såg skeptisk ut, men lät oss åtminstone gå vidare.

Utmed hela promenadstråket fanns en hel rad med försäljare, som det förmodligen även fanns på tiden staden varit aktiv. Det hade ju trots allt varit en enormt stor stad. En av försäljarna blev fascinerad av mitt halsband (min labradorit som jag köpt i New Orleans), eller så var det ett svepskäl för att få börja prata… who knows? 😛

Jag är inte särskilt pratsam av mig, men ibland fastnar jag.

Det var något med mannen som fick mig att faktiskt intressera mig för vad han sa, och även – hör och häpna – ge mig in i en riktig konversation. Han sålde stenar, så klart. I slutändan köpte jag ingen för han var självfallet vansinnigt dyr… jag menar: Teotihuacán – turistställe! Mestadels sålde han obsidian i olika former. Den jag var intresserad av skulle gå på ca 800 svenska kronor och det var alldeles för dyrt. Den skulle till och med vara billigare hemma.

När han märkte att jag inte skulle köpa något av honom såg han ändå till att skicka iväg mig med en present från Teotihuacán. Jag skulle inte gå tomhänt därifrån, menade han. Han la en rå obsidian i min hand. Varför han ville ge mig den vet jag inte, han gav ingen vettigare anledning än att jag skulle ha just den stenen. Gratis, men så konstigt… eller inte?

Obsidian

En särskilt viktig sten för Teotihuacán var just obsidian, som egentligen inte är någon sten alls, utan vulkaniskt glas. Obsidian bildas när lava stelnar alldeles för fort, och då blir glas. Under Teotihuacáns storhetstid utvanns mycket obsidian, och man tillverkade många olika artiklar av materialet; bland annat pilspetsar och knivar, men också prydnadsföremål som figurer och smycken.

Lounging around – photo sessions…

Vi tillbringade flera timmar på området – jag och min vän. Egentligen ville jag inte alls lämna området, men problemet var att jag var hungrig, eftersom jag skippat frullen. Inne på området fanns en enda restaurang och den var inomhus. Jag kunde ju inte gärna ta med mig min kompis in, och jag ville ju inte heller överge henne. Dessutom tänkte jag att hon kanske var hungrig också.

Slutligen lämnade vi området, och hamnade på en restaurang med uteservering. Trots det enormt dåliga vädret beslutade jag mig för att sitta där så att även hon kunde vara med. Jag var inte riktigt på det klara med hur restauranger i Mexiko hanterar djur vid matbordet, så jag avstod från att placera henne på stolen bredvid, men jag frågade om de kunde fixa mat till min vän. Det gjorde de gladeligen.

Jag undrade hur jag skulle kunna lämna det lilla livet. Vi hade ju redan blivit oskiljaktiga.

Utan att överdriva kan jag ju säga att mitt besök på Teotihuacán blev alldeles magiskt och speciellt just för att jag fick sällskap av en sådan fin vän. Att lämna henne blev alltså svårt, men när jag förhörde mig på hotellet menade de att hon hade en ägare. Jag vet inte om detta var något de bara sa, för att jag skulle bli gladare, men hon såg ut att må bra, och hon var uppenbarligen uppfostrad.

I Sverige är vi så vana vid att hundar alltid går i koppel. I övriga världen går hundar ofta lösa, men det innebär inte alltid att de inte ”tillhör” någon. Många i dessa länder har hundar som vi har katter här hemma – de bor någonstans, men de är fria att komma och gå som de vill. Jag tycker det är fint. Många tycker nog det är oansvarigt, men ja, det gör inte jag.

Tanken att ta med henne hem till Sverige föresvävade så klart, men jag kan inte ta hand om ett litet liv. Jag har varken fysiskt eller psykiskt utrymme just nu. Alla kommer in i ens liv av en orsak, så tänker jag. Reinkarnation för mig handlar inte bara om människor heller, så det var flera gånger under dagen jag funderade på om hon var någon vän från tidigare i mitt liv…

Denna dag när jag besökte Teotihuacán förgyllde hon mitt liv, och jag hoppas att jag gjorde detsamma för henne…

Har du varit i Teotihuacán? Träffade du kanske till och med min vän? Berätta gärna i en kommentar!