Som kompletta idioter, barn som vi var, for vi runt delar av Asien…
Knasiga reseminnen har vi väl alla. Här skulle jag vilja dela med mig av mina knasiga reseminnen. Jag fick dock bara med incidenter från min allra första backpackerresa 1994-1995 med min bästa vän Pernilla, även omnämnd i smickrande ordalag i inlägget ”Lokaltrafik i Asien – nostalgitripp”.
På vår allra första långresa hade vi beslutat oss för en något komplex resa. Kina blev vår första anhalt, efter ett snabbesök i Moskva innan vi hoppade på Transsibiriska järnvägen. Väl i Kina åkte vi kors och tvärs över landet med tåg och slutstationen på den kontinenten var: HongKong (som på den tiden fortfarande tillhörde England).
Egentligen skulle vi ha tagit oss direkt till Indien från HongKong, men vi fick ett infall och köpte en flygbiljett till Thailand. Att tillbringa några härliga alkoholfyllda veckor på stranden lät allt för lockande för att motstå. Efter Thailandssemestern, och knasiga reseminnen där, drog vi vidare till Indien och Nepal, för att slutligen hamna – hela, men något smutsiga – i Sverige igen.
Resan var komplex på det sätt att det var knepiga länder som förstaländer att besöka, förutom Thailand då, men i övrigt var det komplext. I Kina pratade de ingen engelska och vi pratade ingen mandarin så klart. I Indien blev vi konstant lurade och jag var konstant arg. Att komma till Nepal var som att hamna i Nirvana…
Jag lärde mig otroligt mycket på denna första resa, bland annat att jag aldrig någonsin vill sluta resa. Det är väl också så att den första alltid förblir något speciellt, oavsett vad det gäller. Mina knasiga reseminnen från denna resa ligger mig varmt om hjärtat, även om en del minnen är… hmm, komplexa… 😛
Mina knasiga reseminnen…
Nr 10 – Indien, 1995
Konstant arg gav mig in i ett riktigt intensivt gräl med en fruktförsäljare på en busstation någonstans i Indien. Grälet uppstod på grund av att han försökte ta för mycket betalt av mig. Jag skulle köpa 1 kg apelsiner och när jag skulle betala krävde han dubbelt så mycket av mig som av indierna.
Den totala summan jag krävdes på var 8 kr, dvs han försökte lura mig på 4 kr!
Lura mig på 4 kr? Nehej du, jag föddes faktiskt inte igår!
Jag blev ju tvungen att betala det ”skyhöga” priset så klart. Jag gick förlorande ur den debatten, som så ofta i Indien…
Indien har verkligen alltid haft förmågan att få mig riktigt arg, tyvärr…
Nr 9 – Kathmandu, Nepal, 1995
När bussen ankom Kathmandu var det redan mörkt. Vi fick lita på tuktuk-föraren att han tog oss till något bra ställe, för vi hade inte en aning och vi såg ingenting i ösregnet. Stället verkade okej, och de hyste in oss i ett litet enrumshus byggt på takterassen. Mitt i natten vaknade Pernilla, och började mumla. Regnet stod som spön i backen utanför och något droppade i hennes ansikte där vi låg. Jag tände för att vi skulle se om det regnade in.
Nej, det regnade inte in, utan det som droppade var LIKMASKAR!
Plötsligt var vi klarvakna och satt som käppar i min säng. Pernilla hade gjort det enda rätta och flytt sin säng! Vi var nu helt övertygade om att det fanns en kropp ”begravd” där uppe på taket av vårt rum. Var kunde annars dessa vita likmaskar komma från? Nej, minsann – allt pekade på att vi sov under någon döing.
När det ljusnade packade vi ihop våra saker, och gick ned – vägrade att betala för rummet, samtidigt som vi skrek otrevligheter åt mannen som vägrade tro på oss. Vi lämnade boendet utan att betala och tog oss till ett nytt rum – på Freak Street. Coolaste gatan att bo på innan Thamel blev området man skulle bo i.
Nr 8 – Yangshuo, Kina, 1994
Accepterade glatt en inbjudan att följa med en kinesisk kvinna hem på middag i hennes hem. Vilket äventyr, och så intressant det skulle bli att se hur de faktiskt bodde i Kina! Det var jag, Pernilla och våra två reskompisar, som vi även delat kupé med på Transsibiriska järnvägen. Ett Stockholmspar, som vi klickade rejält med, och till vår glädje ville ödet att vi skulle återförenas i Yangshuo över nyår.
Kvinnan serverade oss en god middag bestående av olika grönsaker och ris. Vi hade verkligen trevligt och hennes barn var urgulliga små monster.
Naivt stirrade vi allihop på hennes utsträckta hand efter middagen. Ville hon nu helt plötsligt ha pengar?
Så oförskämt!
När vi slutligen kom överens om att ge henne 6 dollar, vilket på den tiden kunde köpa oss alla 4 åtminstone 2 restaurangbesök var, blev hon väldigt missnöjd. Hennes missnöje gjorde oss oerhört irriterade. Vi var i slutet på vår vistelse i Kina, och vår erfarenhet av kineserna hade mest inneburit att de krävde pengar för varenda minsta lilla sak. Trots att det från början alltid utmålats som gratis…
Nr 7 – Xi’an, Kina, 1994
Klättrade ut genom ett bussfönster…
Den här bussen, som var fullproppad med människor, var så tung att den inte ens orkade ta sig framåt. Trots detta fortsatte kineserna att tränga sig in, samtidigt som de skrattade hjärtligt.
Man måste beundra kinesernas förmåga att skratta i alla situationer!
Jag? Jag var mest upptagen med att klaustrofobi och kippa efter andan i någon random kines påse!
Nr 6 – Indien, 1995
Hängde med diverse babas och wanna-be sadhus över hela landet. Diskussionerna kretsade mer kring de världsligaste av saker och inte några djupare livsåskådningar, om jag inte missminner mig…
Nr 5 – Moskva, Ryssland, 1994
Pengar kan ofta leda till knasiga reseminnen, och helst om man inte riktigt vet vilken valör man håller i handen. Eller vad valutan är värd, och således kan köpa dig. I Moskva växlade vi 1 usd till ryska rubel, och tänkte att vi inte skulle spendera allt på en gång! Kasta oss in i någon spending spree liksom…
Alla sa ju att Ryssland var så billigt!
Besvikna upptäckte vi att pengarna inte ens räckte till en Coca Cola, så vi gick tillbaka till hotellets växelkontor för att växla på nytt. Efter lite överläggning kom vi fram till ytterligare en dollar (!). Nåväl, det är väl bäst att inte överdriva…
Jag behöver väl knappast nämna att jag aldrig tidigare (eller efter) i mitt liv spenderat mindre pengar än jag gjorde på denna första resa!
Nr 4 – Yangshuo, Kina, 1994
Tvingade en stackars kinesisk kvinna som arbetade på en bar/restaurang att steka lite ris till mig, mitt i natten eftersom köket redan hade stängt och jag var så hungrig. Min logik var vattentät:
”Alla kineser kan väl steka lite ris!”
Chockerande nog hade jag rätt, för det var verkligen gott! Eller så kan det ha varit alkoholen som talade, eftersom detta var tidigt på Nyårsdagen efter en hel natts med galet Nyårsparty!
Nr 3 – Kathmandu, Nepal, 1995
Liftade med ett gäng random nepalesiska pojkar, eftersom vi var sena till våra dejter på Swoyambhu med våra ”local bad boys”! Våra nyfunna vänner ville dock ta med oss uppför en backe (eller fem) för att dricka hembränt risvin/chang istället.
Efter 7 svåra år och 1 nödår (samt åtskilliga koppar med chang) gick de slutligen med på att köra oss dit vi ville åka…
Även denna gång kom vi fram hela och oskadda! Om än ganska fulla. Otroligt!
Nr 2 – Goa, Indien, 1995
Njöt (?) av ett äckligt rött vin till tonerna av gammal hederlig (fast trendig på den tiden) Goatrance på mitt allra första rave. Vi insåg dock snabbt att vi var de enda som drack alkohol! Alla de andra coola hippiesarna drack bara vatten… 
Till slut: Nr 1 – Det absolut konstigaste, märkligaste och kanske det dummaste av knasiga reseminnen:
Över hela Kina, 1994
Reste över hela Kina, från Beijing i norr till Yangshuo i söder, med ett riktigt svärd vid min sida! Jag köpte det i Beijing, men lyckades inte få det hemskickat till Sverige. Jag försökte i varenda stad vi besökte, men på varenda postkontor skrek de i högan sky: NO CUSTOMS! så fort de fick syn på mig och mitt svärd…
I Yangshuo lyckades jag äntligen skicka det, vilket var tur, eftersom Yangshuo var vårt sista stopp i Kina.
Det fanns ju något positivt med att ha släpat runt på det över hela landet, och det var ju att jag hade skydd mot de mordbenägna kineserna! Nåväl, för att vara helt ärlig var de knappast mordbenägna. De var om något snarare nyfikna och fascinerade när de såg en vit tjej som sprang runt med ett svärd hängande i bältet, således vet jag inte om det var något särskilt bra skydd faktiskt…
Idag har de metalldetektorer på alla tågstationer i Kina, så jag tvivlar på att jag hade kunnat fara land och rike runt på det där sättet…
Jag älskar att resa. Att resa är vad gör livet värt att leva, att få uppleva nya kulturer, möta riktigt unika karaktärer, och upptäcka nya sidor av sig själv.
När jag tänker tillbaka och minns alla knasiga reseminnen tackar jag mina skyddsänglar (ja, jag är säker på att jag har åtminstone 1, förmodligen fler, eftersom jag alltid lyckats komma ut på andra sidan relativt oskadd!) för att de låtit mig tappa kontrollen helt utan att idag ha några särskilda krigsskador att visa upp.
Tack och lov är jag mycket äldre idag och snäppet visare, men jag hade inte varit på denna specifika sida i min bok om jag inte först upplevt allt ovan, och nåja, så mycket mer… 😛
Vi är alla barn av våra gärningar…
Har du gjort några tokigheter utomlands, som du idag undrar hur du tänkte? Dela gärna med dig i en kommentar…
Kommentera gärna