Kollektivtrafik Asien…? Jo, jag har nog varit med om min beskärda del av märkliga resor med bussar och tåg i Asien genom åren. Särskilt under de tidiga åren när jag reste som backpacker. ”Ju billigare, desto bättre” var mottot. Pernilla, min partner-in-crime på min första resa, tillät mig inte ens att köpa en Twix, eftersom priset för 1 av dessa godsaker i Kina var lika mycket som 2 portioner stekt ris med grönsaker – vår basrätt. I Indien ska vi ju bara inte tala om – det var väl lika mycket som en hel veckas middagar… Minst!

Kollektivtrafik Asien – ett måste…

• Även om man i Asiens kollektivtrafik måste stå ut med inhemsk musik på värsta möjliga volym och även om man konstant blir uttittad har det verkligen sin charm att vara så nära lokalbefolkningen. Är inte det hela vitsen med att resa; att komma närmre kulturen, och således även lokalborna?
• Det är tämligen underhållande att vara de enda turisterna ombord en buss i Asien, eftersom det betyder att de kommer ta fantastiskt väl hand om dig. För det mesta, och bortsett från en av incidenterna som nämns nedan.
• De tycker det är kul att ha dig där. När du behöver gå på toaletten, men det inte finns någon på bussen, så stannar de gärna extra för din skull. De väntar tills du är klar, oavsett hur lång tid det tar. Inga problem! Och ingen på bussen blir det minsta irriterad över detta onödiga stopp. De är väldigt måna om att du ska ha det bra (i alla fall var det på bussarna i Indien på 90-talet…).

---

Några oförglömliga upplevelser med kollektivtrafik i Asien:

---

Kollektivtrafik Asien: Buss,

Xi’an, Kina

På väg tillbaka till vårt guest house blev bussen snabbt full. Kineser betedde sig helt enkelt som kineser här (och det här säger jag med kärlek <3, så ni vet…), och knödde sig helt sonika in i bussen. Precis när man trodde att: ”Nä nu är det i alla fall helt fullt! Nu kommer det inte in en enda myra till!” – så trängde sig ytterligare 20 kineser in.

Pernilla och jag kände oss lite lyckligt lottade, eftersom vi båda stod vid varsitt fönster. Det fanns inget glas i dessa fönster, och eftersom det var brist på utrymme på insidan, så hängde vi mer eller mindre helt på utsidan.

Jag kände mig något beklämd över de stackars själarna som satt på sätena där jag stod, men jag försökte febrilt förtränga de tankarna… Jag lider nämligen av klaustrofobi, så jag gjorde mitt allra yttersta för att hålla tankar upptagna med vad som helst förutom det som försiggick precis där och då.

När bussen stannade mitt i vägen och inte orkade köra längre, och fler skrattande kineser ändå fortsatte att tränga sig in i bussen utbröt min panik – japp panikattack på full volym – fullblodspanik!

Med dunkande hjärta ändå ut i öronen började jag frenetiskt åla mig ut ur bussen via det fönsterlösa fönstret. Pernilla följde efter, och sedan snubblade vi fram, hysteriskt skrattande. Jag var darrig som ett asplöv efter paniken som hotat att slita mig itu, men aldrig skulle göra det…

Efter ungefär 50 meter vände vi oss om och tittade på bussen och alla människor. Bussen stod fortfarande still, på grund av överbelastning. Den orkade inte köra någonstans, men alla var lika glada ändå, och fortfarande försökte de ta sig in. Otroligt galet!

Kunde detta möjligen vara någon slags kvällsunderhållning, någon underhållning som vi helt enkelt inte förstod alls? 😛

Idag är denna bussresa min roligaste och konstigaste upplevelse av all kollektivtrafik i Asien.

Kollektivtrafik Asien: Tåg,

Kina

Jag säger det igen: kollektivtrafik i Kina is the way to go! Att resa med tåg i Kina kan vara lika roande som buss, beroende på vilken klass du väljer, så klart. På den tiden var jag inte så pjoskig, som jag är idag, när det gäller klass, men ville inte heller välja det sämsta alternativet. Oftast valde vi “2nd class hard sleeper”, som var en dörrlös kupé med 6 slafar.

”Snålaste snålsnål Pernilla” ville så klart resa med “2nd class hard sitter”. Hon tyckte det skulle vara en rolig erfarenhet att berätta för barnbarnen om… I helvete heller! ”2nd class hard sitter” är kort och gott enkla, hårda träbänkar… that’s it!

Även om jag var ung var jag tillräckligt smart att inse att det inte skulle vara särskilt upplyftande att tillbringa 36 timmar sittandes som en käpp på en träbänk fullproppad med andra människor. Dessa människor skulle förmodligen stirra på dig hela resan, som om man var den bästa underhållningen ever!

Detta var inte ens en vild chansning på ett random scenario, för så var vår vardag varje dag i Kina.

Detta skulle inte ens vara roligt i efterhand som en anekdot om kollektivtrafik i Asien, och därför såg jag verkligen till att jag vann klassfighten.

Vi var ännu nybörjare när det gällde tågen i Kina. Den vecka vi tillbringat på den Trans-Sibiriska järnvägen hade  egentligen inte lärt oss något annat än att bekämpa tristess med alkohol (vilket vi egentligen redan kunde eftersom vi är svenskar), samt hur man tinar upp fryst öl och frysta toaletter.

När vi således gav oss ut på vårt första tågäventyr i Kina blev jag därför överlycklig att jag fått underslafen! Ack, så naiv…

Under natten var allt frid och fröjd, men klockan 6 på morgonen väcktes vi av en kinesisk låt, som praktiskt taget sprängde högtalarna. Vi visste det inte ännu, men denna låt skulle förfölja oss resten av vistelsen i Kina (och för mig – 20+ år till, sökandes efter den av ren hysterisk indoktrinering).

Låten betydde tydligen att det var dags att ”upp och hoppa”.

Just på slaget 0600 tackade jag min lyckliga stjärna för att jag låg på underslafen där det inte fanns några högtalare, och jag hånskrattade förnöjt åt de stackarna som låg överst. Nu skulle jag minsann bara sova vidare. Men nejdå, jag fick nu hastigt och lustigt tänka om.

”Upp och hoppa” betydde nämligen också att alla andra ansåg sig välkomna på min slaf! Helt sonika puttade de alltså undan mina ben och fötter, innan de satte sig ned där för att njuta av dagens första mål.

Resten av dagen tillbringade jag ihopträngd på min slaf med nyfikna kineser som undrade varför jag såg så konstig ut.

Nästa tågresa fick jag mittenslafen! Oh happy days, tänkte jag nu glatt!

Men, nej… Det var fan inte happy days nu heller! Skulle det aldrig bli fullträff?

Nu fick jag en komplett galning under mig, som konstant spottade. Vid ett tillfälle lyckades han också träffa mig med en av sina loskor – rätt i ansiktet! Ganska otrevligt, faktiskt. Hur lyckades han ens med den bedriften? Han låg ju i slafen under mig…

När han inte spottade roade han sig med att slå och sparka i min slaf, vilket om möjligt var ännu jobbigare än det eviga spottandet.

Den resan saknade jag faktiskt de objudna gästerna på min underslaf…

Den tredje gången var det minsann dags för överslafen! En svag klocka ringde i bakhuvudet… var det inte något med överslafen? Men jag skakade av mig den känslan. Nu kunde det ju inte gå fel! Eller? Jo, när klockan slår 0600 och man ligger med örat mot högtalaren.

Då är det fel, riktigt fel.

Ju mer vi åkte tåg desto mer hörde vi denna låt, för konstigt nog var det alltid samma låt man använde som väckarklocka, oavsett tåg. Naturligtvis lämnade vi landet utan att ha köpt med oss någon version av låten. Vem hade ens kunnat ana att jag skulle blir så hjärntvättad att jag faktiskt saknade den? Det tog mig över 20 år att hitta låten igen...

Tågen i Kina hade åtminstone alltid varmt vatten till te & nudlar… alltid något…

Kollektivtrafik Asien: Buss,

Hampi – Goa, Indien

Kollektivtrafik i Indien? Hmm… Väldigt trångt. Om du varit en backpacker och rest i Indien (och Nepal också för den delen), föredrog du kanske som jag att åka uppe på busstaket. Åtminstone gjorde man så på 90-talet, det kanske är förbjudet nu… Allting förändras ju.

Det var otroligt härligt att sitta på taket, man fick en bättre utsikt; Indien och Nepal är otroligt vackra länder. En stor bonus var också att man slapp känna sig som en sill med random människor som alla stirrade och rörde vid ens mest privata kroppsdelar, utan någon som helst skam i kroppen.

Vi var på väg till Goa från Hampi, och hade suttit på taket under hela resan. När vi väl kom fram till Goas gräns blev vi dock nedtvingade från taket, eftersom det i Goa var olagligt att sitta på taket.

Som jag nämnde ovan så härjas jag av klaustrofobi, så jag var inte det minsta road efter jag tvingat till detta. Smått skräckslagen insåg jag det inte fanns det minsta utrymme där vi kunde sitta, eftersom bussen redan var fullpackad, mer än nödvändigt.

Vi var dessutom 4 stora vita backpackers som behövde plats där inne.

Busskonduktören tryckte ihop några stackars kvinnor längst bak i bussen och pekade på en plats, ungefär 10 cm bred. Det var tydligen det som skulle bli min plats.

Indierna skrattade glatt, och busskonduktören såg barsk ut – envis som synden. Det fanns inget vi kunde göra, så vi gav upp och trängde in oss i bussen.

På grund av min rädsla att fastna bland alla människor och drabbas av en panikattack, så hade jag väntat till alla gått in i bussen igen. Därför hamnade jag längst ut mot dörren, som i ett skruvstäd.

Några indiska män satt bakom mig, och en annan indisk man stod framför mig – och det fanns inte tillstymmelsen av ens ett pappersark mellan oss… Allihop var unga killar, och till en början kändes allt okej. Vi var numer så vana att männen stirrade på oss att vi knappt ens reflekterade över det längre. Att de tafsade på mig hade jag dittills inte varit med om, de hade alltid hållit sig på avstånd.

Ja, förutom den gången när vi var och provade saris då…

En av de som satt bakom mig tyckte plötsligt att det var lämpligt att köra upp sin fot mellan mina ben och den framför mig såg en fantastisk möjlighet att äntligen få förverkliga sin dröm att antasta en slampig vit kvinna. Om jag här låter bitter så beror det nog på att jag är just det. Detta är en av de värsta upplevelserna jag någonsin varit med om, så det är svårt att skriva neutralt om det…

Mannen framför mig hade lämpligt nog båda sina armar fria, mina satt fast i trängseln och jag kunde inte röra mig. Han tog  på mina bröst, som om de inte alls tillhörde mig, utan var något vem som helst hade tillgång och rättighet till. Upprepade gånger skrek jag åt dem båda att lämna mig ifred, till ingen nytta. Mannen framför mig upprepade pappegojaaktigt frasen: ”No problem!” samtidigt som han vickade på huvudet med ett leende.

Jag kunde varken putta bort dem eller slå dem.

Jag kunde inte röra mig – inte ens vifta på fingrarna! Så trångt var det i bussen. Allt jag kunde göra var att skrika högt, vilket ingen ändå brydde sig om.

När mannen framför mig tog tag i mina bröstvårtor genom bh-n, och började rulla och gnida på dem, försökte den österrikiske killen som reste i vårt sällskap hjälpa mig genom att slå efter killen. Men även han satt fast i trängseln, så det hjälpte inte särskilt…

Efter en lång stund (har svårt att avgöra hur lång tid detta pågick) stannade äntligen bussen och vi flög ut – jag i täten så klart. Österrikaren kastade sig över indiern och ett hetsigt slagsmål utbröt. Snabbt som en vessla flydde jag panikslaget upp på taket igen.

Därefter vägrade jag helt sonika att gå ned.

Mina reskompisar gjorde mig sällskap uppe på taket och denna gången tvingades busskonduktören till slut att ge upp. Trots att det var olagligt lät han oss sitta kvar där uppe resten av resan.

Detta är en av de värsta upplevelserna i mitt liv. Jag kände mig så hjälplös… Att jag inte ens kunde försvara mig själv…

Kollektivtrafik Asien: Buss,

Indonesien

Min reskompis Helena och jag var på väg med lokalbuss till Flores. En lokalbuss med hårda säten, så klart, där Helena och jag var de enda turisterna. Den enda luftkonditioneringen var avsaknaden av fönsterrutor, så vinden kunde blåsa rakt igenom bussen. Underbart.

Särskilt med tanke på att det var helt tillåtet att röka helt ohämmat på bussarna.

Historien började redan på stationen i väntan på avfart. Vi stod på tomgång i ungefär 1 timme innan vi faktiskt körde någonstans. I Asien är det inte särskilt anmärkningsvärt att stå på tomgång, inte som hemma, där vi har max 1 minut…

Efter 1 timmes tomgång bar det alltså av. Eller ja, det var vad vi trodde i alla fall. Det visade sig att bussen bara skulle köra runt stationsbyggnaden för att plocka upp någon random person som stod på baksidan och väntade.

Sedan återvände vi till den ursprungliga platsen för lite mer tomgång. Ok…?

Detta borde ha varit det första tecknet på att vår resa skulle bli allt annat än normal, men vi fattade ingenting… ännu… Slutligen begav vi oss. Resan skulle ta hela natten, det visste vi. Chauffören ville väl ha det lite mysigt så han satte på sitt favoritband (japp, band!) med inhemsk pop/rockmusik. På maxvolym!

Nu förstod vi att det nog skulle bli en väldigt lång natt.

Snart märkte vi att en av låtarna spelades lite oftare än de andra. Varför? Därför att den uppenbarligen var inspelad 4 gånger på bandet (detta upptäckte jag senare när jag faktiskt hade köpt bandet för att ta med det hem. Ja, har man blivit hjärntvättad så har man!).

Vid ett tillfälle gick jag fram till chauffören för att fråga vem sångaren var, och fick det självklara svaret:

---

”OOOH, THE MAN FROM TIMOR!”

---

Åh, jaha, jamen precis, han ja! Så klart!

Vi försökte sova en stund, som att sova mitt i ett disko. Efter några timmar var vi så trötta och började få nervösa skrattanfall. Vi skrattade så vi grät, allting var roligt, och slutligen somnade vi av ren utmattning, som små bäbisar.

Plötsligt vaknade vi upp – allt var så tyst runt omkring oss. Bussen stod helt stilla och var helt tom, så när som på oss. Va? Hade vi redan kommit fram? Varför hade ingen väckt oss? Vi tittade förvånat på varandra, men blev inte klokare för det.

Det var kolsvart ute, så trots att vi kikade ut genom de glaslösa fönstren såg vi ingenting. Sakta och försiktigt klev vi ut för att se oss omkring, för att få ett hum om vad som hände. Vi var mitt i ingenstans – i djungeln – och bussen stod lite slarvigt, halvt om halvt nere i diket.

Plötsligt hörde vi avlägsna ljud inifrån den täta skogen, och förstod genast vad som stod på. Allt var lugnt, det var bara klockan som hade ringt ”bönedags”.

ALLAHU AKBAR!

Det var inte mycket annat att göra än att vänta på att resten av passagerarna skulle be färdigt i moskén. När de väl var klara klev de ombord bussen och låtsades skamlöst som om ingenting hänt. Sedan fortsatte resan.

Så hör och häpna, vi kom faktiskt också fram till vår destination till slut! Vi var väldigt trötta och slitna. Och vi älskade helt enkelt den där låten med mannen från Timor… det är väl det allra galnaste!

Detta var en lustig händelse. Många bussresor i Indonesien var just lustiga, i det att de ofta var lite hysteriska…

Ibland kan jag sakna tiden när jag reste med kollektivtrafik i Asien, idag åker jag mest flash-flash om det är möjligt. Lite klandrar jag min klaustrofobi, men det är väl inte hela sanningen. Sanningen är nog mer att jag med åldern har blivit bekvämare och mer introvert (hur är det ens möjligt?).

Det är ju sannerligen lättare att hålla distans till människor när man åker 1:a klass… både på gott och ont…

 

 

Har du åkt med kollektivtrafik i Asien? Vad tycker du? Är det så man ska resa? Lämna gärna en kommentar!