Att leva i rädsla… Jag har alltid varit rädd för att gå utanför min trygghetszon. Jag är introvert och som barn var jag även blyg. Min stora passion blev resandet och som den rastlösa själ jag är har jag rest jorden runt. Varit livrädd när jag av misstag hamnat i kusliga områden, eller suttit som ensam kvinna i en buss full med stirrande män i något avlägset land. Jag har visserligen alltid klarat mig bra och har idag en stark tillit till mig själv.
Mina vingar bär mig, så varför oroa sig för att grenen ska brista?
Plötsligt lever vi i en särskilt märklig version av verkligheten. Folk är rädda, vågar inte gå ut och vågar inte prata med okända, knappt ens ta i sina vänner. I sin rädsla stänger de in sig och glömmer av att leva. Vi matas dygnet runt med skrämselpropaganda så att vi ska hålla oss rädda. Det är då extra lätt att glömma av att livet inte handlar om att vara trygg, utan om att faktiskt leva.
Ingen har väl någonsin blivit lovad att komma till andra sidan med livet i behåll?
Jag vill inte döma någon som är rädd, det är inte det som är tanken med mitt inlägg, utan detta handlar om att jag själv inte längre vill fatta beslut baserade på rädsla. Det har jag gjort tillräckligt länge i mitt liv. Var och en måste dock få fatta de beslut man känner sig bekväm med.
Är det verkligen vettigt att respektera folks rädslor och var drar vi i så fall gränsen?
Vi uppmuntras att i stället för att utmana våra rädslor hålla kvar dem och vad som är än värre är att vi förväntas respektera andra människors rädslor. För att hjälpa någon som till exempel är rädd för någon annan som inte bär mask så måste alla bära mask. På så sätt undviker vi nämligen att någon upplever obehag á la 2000-tal. Förutom de som är rädda för att bära mask då, för det är omöjligt att behaga alla.
Jag har undvikit mycket i mitt liv just på grund av rädsla, men det räcker nu. Även om min rädsla inte just handlar om masker, så är jag som alla andra – jag har rädslor. Bortsett från min rädsla för misslyckande, som är så gravt inpräntad i mig att jag hellre avstår från att över huvud taget försöka, så är jag rädd för att berövas min frihet och min rätt att bestämma över min egen kropp.
Tanken på en framtid där alla tänker lika, där ingen tillåts avvika från mallen, får mig att ligga sömnlös om nätterna. Ett begränsat liv utan frihet är nämligen inget för mig. Det är inget liv värt att leva, och jag vill inte hamna där, men jag är rädd att vi redan är där.
Kommentera gärna