Vänskap á la 2022

Posted on 3min read

Vänskap och ärlighet á la 2022… Ska man tala ut eller hålla käft? Vara modig och ta ställning eller fegt vika undan? Balansgången är ack så fin så här 2022. Vänskapen ack så skör. Cancel kulturen har nästlat sig in i våra liv, och det finns knappt någonting du idag kan säga som inte åtminstone förolämpar någon.

”Dina åsikter är farliga… Du är farlig”

Det senaste året har jag varit väldigt aktiv på sociala medier och kanske till och med lite för ivrig med att öppet dela mina åsikter i vissa specifika frågor. Särskilt med tanke på att jag i det verkliga livet inte alltid är så snabb med att vädra mig…

Jag kanske tror att jag gör detta för att jag anser att frågorna är viktiga, men det kan också vara mer komplext än så. Mitt behov av att skrika ut mina åsikter kanske bara är ett krasst resultat av en allt sjukare värld där vi alla konstant känner ett behov av att vädra våra ovidkommande åsikter för kreti och pleti.

En narcissistisk värld där vi lever i villfarelsen att ALLA bryr sig om vad vi tycker i vad det än månde vara.

En hel del ytliga bekanta har irriterat sig på mig, hatat på mig, avslutat sin social media vänskap med mig. Därmed även vår verkliga vänskap antar jag. Eller hur gör man när man träffar varandra på stan efter man avslutat den digitala vänskapen? Hälsar man eller går man bara förbi? Stannar och kallpratar artigt?

Jag har faktiskt ingen aning…

För ett par veckor sedan valde en nära vän att ta avstånd från mig, och det fick mig att totalt tappa fotfästet. Utan att hålla tillbaka (det är ju inte min stil längre, eller hur?) så erkänner jag här i god ”vädra-allt” anda att jag tappade det fullständigt, för jag hade absolut inte räknat med att en nära vän inte skulle kunna acceptera eller respektera mig. Fram tills nu hade jag trott vänskap gick djupare…

Kanske var jag ”skrämmande” och ”farlig”…

Hon skrev ett meddelande till mig. Erkände att hon var rädd för mina åsikter. Det påminde mig om när några ytliga bekanta vid olika tillfällen under året kallat mig ”farlig”. Mina åsikter var ”skrämmande”, och det gjorde henne så otroligt ledsen att det fanns människor i vår värld med ”sådana tankar”.

Det gjorde henne alltså ledsen att det fanns människor som jag i världen…

Att höra att en av mina nära vänner ansåg att ”sådana som jag” inte borde få yttra sina skrämmande åsikter gjorde så fruktansvärt ont. Hennes val att tolka mina inlägg helt fritt och läsa in saker jag inte ens skrivit gjorde mig ledsen. Istället hade hon kunnat läsa det jag faktiskt skrev, alternativt fråga vad jag menade. Efter så många års vänskap kände hon mig inte ett skit och det blev så smärtsamt uppenbart.

Det sårade mig så mycket att jag började tvivla på det jag gjorde och tyckte.

Det var ju faktiskt fler som tyckt att jag var ”farlig”, fler som tyckte att mina åsikter inte borde få ta plats. Övertänkandet spårade så klart ur. Hade jag verkligen rätt att yttra mig? Varför yttrade jag mig ens i frågor jag borde hålla käften om? Borde jag ens ha så här starka åsikter i frågor jag inte visste något om? Borde jag inte lita på auktoriteter och acceptera mer istället för att ifrågasätta?

Vad var egentligen mitt mål med att skrika och gapa om allting som jag gjort nu under ett års tid? Ville jag provocera? Ville jag faktiskt tvinga på andra människor mina åsikter? Eller ville jag bara ”vara motvalls” som min vän antog?

Mitt i allt slogs jag av insikten att jag inte gjort något fel.

Jag har aldrig uppmanat någon att tycka det jag tycker, eller göra det jag tycker är rätt. Jag säger bara vad jag tycker i frågor som är viktiga. För mig. Att få höra att jag är skrämmande och farlig är idag vardagsmat för mig, och inget som längre berör mig. Men när det kom från någon nära tufsade det till mig. För ett ögonblick. Sedan stärkte det mig, för jag tvingades åter igen fundera över varför jag gör detta. Varför jag är så öppen…

Fler frågor som dök upp i övertänkandets karusell var om själva problemet bestod i att jag yttrade mina åsikter? Skulle det varit okej om jag hade mina åsikter, bara jag inte yttrade dem högt? Utan bara höll käften? Rättade in mig i ledet? Skulle hon vilja fortsätta vara min vän om jag valt att aldrig prata om något som jag tycker är viktigt utan alltid bara höll mig till ytligt jibberjabber?

Är det så man behåller ”vänner”? Vara ytligt behaglig…

Jag har så klart funderat fram och tillbaka, la upp en Facebookvideo där jag sa att jag skulle nog sluta dela så mycket på den plattformen. Den är så pk, så den gör mig illamående, och jag är allt annat än pk. Att tvingas konfronteras med sitt ”varför” är dock nyttigt, men det gör ont…

Hon sörjer idag sin vän som inte längre finns. Hon har delvis rätt, eftersom jag tvingats – av olika anledningar – att bli en helt annan person under de år vi känt varandra. Jag kan ändå inte låta bli att undra om vi någonsin var riktiga vänner. Om hon inte kan acceptera mig som den jag är utan att behöva motarbeta sin impuls att vilja tysta mig eller förändra mig?

Var vår vänskap någonsin äkta eller var det bara ytterligare en relation i mitt liv där den andra personens enda avsikt var att kontrollera mig?

 

 

Har dina vänner någonsin tagit avstånd från dig för att du har ”kontroversiella” åsikter? Hur hanterade du det? Hur gick du vidare? Lämna gärna en kommentar…

Kommentera gärna

No Comments Yet.

Previous
Ponderings – leva i rädsla
Vänskap á la 2022

error: Content is protected !!