Världen befinner sig idag i pandemi sedan 11/3-2020… Precis innan WHO utropade pandemin hade jag varit i Aten, och när jag landade här hemma undrade jag om hela världen hade fått fnatt – varför var alla så hysteriska över det s.k. covid-19 när det inte hade högre dödlighet än en vanlig influensa? Jag förstod ingenting, och denna känsla skulle visst hålla i sig under resten av året 2020…
Och vad handlade allt det här ”Vi går aldrig tillbaka till det gamla!” om???
Jag skrev en status på Facebook där jag rakt upp och ned undrade om alla fått fnatt. Men i övrigt var jag inte särskilt öppen med mina åsikter. Oftast finner jag ingen glädje/tillfredsställelse i att öppna mig på social media. Trots att jag enbart delar till mina vänner, så kan en del vara väldigt hatiska, och det ger mig bara ångest. Jag diskuterar gärna viktiga eller djupa ämnen, men det måste finnas en ömsesidig respekt. Bara för att jag har en annan åsikt än du innebär det inte att jag är en idiot.
Det du vill säga till mig på Facebook måste du även kunna säga rakt i ansiktet på mig!
Under våren 2020 läste jag mellan raderna och de flesta verkade tycka som jag, men sedan vände det helt plötsligt, och jag verkade hamna i någon slags minoritet. Stämningen på social media blev allt aggressivare och allt mer hatisk mot oss som tyckte annorlunda.
Vi som tyckte att restriktionerna inte alls stod i proportion till dödstalen, vi som ansåg att man blivit spritt språngande galna när man stängde ned hela världen för att skydda en liten utsatt del av befolkningen, och trodde att de kunde gömma sig för ett litet litet virus. Som om det ens vore möjligt…
Att ifrågasätta restriktionerna var inte alls uppskattat!
Man skulle kunna tro att jag ”lärt” mig något efter att ha varit en jobbig ifrågasättande person på mitt tidigare jobb, från vilket jag fick sparken. Men nej, jag har inte lärt mig någonting. Jag ifrågasätter fortfarande och kommer förhoppningsvis göra just detta tills den dag jag dör!
Lösningen var för mig tydlig: skydda den del av befolkningen som var utsatt, men låt resten vara…
Många gånger har jag fått frågan: ”Vad skulle vi ha gjort då?” Svaret är enkelt, om man faktiskt tänker till. Vi skulle ha gjort så som vi alltid gör när det är influensatider. Hålla samhället öppet som vanligt och skydda riskpersoner. När man yttrade detta fick man slängt i ansiktet att man var ”bortskämd” och ”egoistisk”. Brydde man sig inte om att människor dog?
Jo, jag bryr mig absolut om att människor dör. Det är alltid tragiskt för de som blir kvar. Men människor dör VARJE DAG. Det är meningen att vi ska dö, det är inte meningen att vi ska överleva döden. Vi måste sluta säga saker som ”om jag dör…” och ersätta den meningen med fakta som ”när jag dör…”
Från den dagen vi föds så går vi nämligen emot vår död, och det finns ingen som kommer undan. Det är liksom givet. Det som är fel här i ekvationen är att man offrar friska människor i en snedvriden hjälteinsats att man räddar andra!
Är det verkligen okej att människor dör av restriktioner eller ”vaccin” när de kanske inte ens skulle dött av sjukdomen?
Det blir inte bättre för de människor som dött av sjukdom, eller deras familjer, att vi offrar andra som inte hade behövt dö! Är det någon som tänker på det? Eller du kanske tycker det är okej att offra människor, så länge det inte är ”dina” människor…
Är det verkligen okej för ett modernt samhälle att fokusera så ensidigt på 1 sjukdom, när det finns så mycket annat ett samhälle borde fokusera på? När det finns så många andra sjukdomar, som faktiskt är värre, och som vi behöver fokusera på också? Är det verkligen okej att stoppa alla andra behandlingar och bara låtsas som om det finns en enda sjukdom i hela världen?
Denna pandemi har från start varit en klassfråga.
Det här är rikemanspanik på hög nivå – vi sitter här i vår privilegierade del av världen, jobbar hemifrån, håller social distans och skäller upphetsat på de som måste åka in till jobbet, eller är dagavlönade – de där som ”inte tar sitt ansvar”. Vi sitter här och dömer de som vill mata sina barn och skrattar ”rätt åt er” när de får böta tusentals kronor för att de gick ut till affären i ett försök att få tag i mat under en lockdown.
Vi struntar i alla människor som utsätts för övergrepp i hemmet när de nu är inlåsta 24/7 med förövaren, blundar för de som begår självmord för de inte orkar med situationen längre, alla barn som går miste om värdefull utbildning, eller de verksamheter som går under, för vi kan minsann ”hålla ut!”. ”Det är inte mer än rätt att 100 företag går i konkurs, för min farmor/make/kusin dog minsann!”
Jag undrar vem som är bortskämd!
Sedan har man mage att skälla på folk som inte följer det man själv tycker är rätt och riktigt och anklaga dem för att vara egoistiska! En överlevnadsstatistik på över 99 % rättfärdigar väl för fan inte vad vi gör mot fattigare länder! Låter barnen där svälta ihjäl för att hjälpen inte får komma fram, för vi har stängt gränserna och darrar bakom persiennerna i hemmet.
Även våra äldre i vårt eget land spärras in och de som är döende tvingas dö ensamma, för vi är rädda att smitta dem med något!? Va falls!??? som min farmor skulle skrikit! De ligger ju döende! Finns det några gränser för hysterin?
På vilket sätt beter vi oss humant?
Man skäller även på folk som faktiskt ger sig ut på gatorna för att demonstrera – en rättighet som tagits ifrån oss. Såvida vi vill demonstrera mot ”fel” saker då. Vissa saker är fortfarande okej att demonstrera emot, för det är viktigt att känna till att det är ett smart virus, som känner skillnad på sakfråga!
Människorna, som kämpar för dina rättigheter, är i gemene mans ögon också ”bortskämda”. Dessa människor kämpar för guds skull för din rätt att få vara fri! För din rätt att få bestämma över ditt eget liv, din egen kropp!
”Är det verkligen viktigt i dessa tider att kämpa för demonstrationsrätten? Folk dör ju!”
”Varför gör man detta, när det pågår en pandemi? Varför ger man sig ut på gatorna och riskerar andra människors liv?” Ja vad ska man svara på det? De gör det för att de tycker att det är viktigt, för att det är vad de tror på. Mig veterligt utsätter de endast sig själva för en risk, inte andra. ”Jamen, de kanske tar upp någons IVA-plats.” Ja, men nej, bara nej!
Det är också olika typer av människor och åsikter som samlas på dessa demonstrationer – en del tror att viruset inte finns, och en del tror att risken är överdriven, med tanke på att man har över 99 % chans att överleva!
Mycket riktigt så har ju inga vidare ökningar av dödsfall skett efter demonstrationerna heller. Om någon annan är rädd, eller är i riskzonen, så får ju denna någon annan ta sitt eget ansvar och stanna hemma! Ett helt samhälle kan ju inte tvingas stänga för rättvisans skulle – att bara några ska behöva stanna hemma? Eller? Ska vi verkligen sänka alla småföretagare för att inte bara de mest sårbara för sjukdomen ska bli utpekade?
Hela den här pandemin handlar om egoism.
Huvudsaken är väl ändå att vi rika, bortskämda ursäkter till människor överlever! Vi som kan jobba hemifrån, och faktiskt ”tar vårt ansvar”, vi som tar på oss munskyddet, trots att det inte hjälper, men vi gör det för att andra ska invaggas i en falsk trygghet, vi som tar ”vaccinet” för att andra ska tycka att vi minsann ”tar en för laget” och vi ställer upp, vi som offrar oss!
Vi som gör som regeringen beordrar oss och inte ifrågasätter någonting! Inte gör några som helst egna efterforskningar, för vi litar på att regeringen och storföretagen med sin penga-agenda vill oss väl. Utan något som helst konsekvenstänk kastar vi bort våra rättigheter som föregående generationer slagit sig blodiga och dött för, enbart för en falsk känsla av trygghet. För något som du har över 99 % chans att överleva!
Och sen har du mage att kalla mig egoistisk!
Det finns många saker jag skulle kunna kalla dig, men jag gör inte det, för jag anser att den här polariseringen som media och regeringar världen över har skapat är farlig, fruktansvärd och inte bidrar till en bättre värld. Vi är alla samma – vi är alla människor och att peka ut någon som följer sitt eget hjärta, som ond, hjälper ingen.
Paniken och känslan av att jag inte kan förbättra eller påverka situationen har gjort att jag mer och mer försvunnit ned i ett djupt svart hål av ångest.
Hela 2020 var nattsvart! Jag är inte egoistisk – tvärtom. Jag känner allas smärta! Ångesten och hopplösheten som många känner idag, är något jag förstår bättre än många kanske tror. För jag känner den varje dag. Det finns ingen utväg. Allt rasar, allt som vi känner till och allt som är bekant. Den välkända världen vi alltid haft dras bort under våra fötter och vi kan inte annat än krampaktigt hålla oss fast i skitstormen. Men vi som drabbas av mental ohälsa i den här hysterin är inte så viktiga.
För det viktigaste är viruset och dess offer!
Ofta verkar det som om gemene man också glömmer av att det var inte särskilt länge sedan vi hade en annan fejk-pandemi. Det var svininfluensan 2009. Den kom dock av sig lite, och allt bara rann ut i sanden. Många har i efterhand gått ut med kritik emot hur myndigheter agerade, och Lars Olof Kallings är en av dem. Han kallar det hela för en ”medicinhistorisk katastrof”, som i botten handlade om pengar. Även om skrämselpropagandan var på hög nivå låste man ändå inte in någon under svininfluensan.
Trots att vi hade en pandemi senast för drygt 10 år sedan känner många att de hela tiden måste påminna andra om läget: ”Hallå!? Vi har en pandemi!”. Som om det vore något unikt, och som om en rejäl pandemi behöver just det – ständiga påminnelser!
Pandemier kommer och går…
Något viktigt att minnas i hela historien är att häxjakten på oss som vägrade vaccin den gången var fasansfull – mot vad man sett tidigare. Det liknar dock ingenting mot dagens häxjakt på oss som vägrar mRNA. Inte det minsta. I efterhand har man gått ut med att vaccinet för svininfluensan inte var så käckt. Det gav många människor bestående men i form av narkolepsi. Bland annat.
Nu har jag märkt att många tycker att det var en acceptabel liten del som offrades här…
Då undrar jag var är din empati nu? Hade du resonerat likadant om det varit ditt barn som fått denna otrevliga sjukdom och fått lida av den i resten av livet? Är det inte du som är egoistisk när du resonerar att det är okej att offra en del av befolkningen för vaccinet, men det är inte okej att offra en del av befolkningen för sjukdom?
För min del resonerar jag som att sjukdom är naturligt. Vaccin är inte det. Vaccin SKA vara 100 % säkert, det är det inte. Jag har tagit många vaccin i mina dagar, och i vuxen ålder har jag även enstaka gånger inför resa tagit vaccin mot något som jag inte riskerar att dö av. Det är dock något jag inte längre tänker ställa upp på! Mitt immunförsvar får hädanefter ta hand om dessa sjukdomar.
Jag har märkt att mina tankar om 2020 & 2021 är något kontroversiella, obehagliga och provocerande till och med, men vi måste våga ställa även de jobbiga frågorna… Har restriktionerna varit till nytta eller har de förstört? Har de varit helt i onödan, eller har de fyllt en funktion – trots de som fallit offer för dem? Och hur mycket har egentligen ”vaccinet” dödat och förstört människor, som annars skulle ha varit vid liv?
Dessa är viktiga frågor, jag förstår inte varför man inte vill ställa dem, varför man förnekar att de ens finns.
Hur man kan tycka att allt gått rätt och riktigt till är för mig helt obegripligt…
Vad är dina tankar om ”pandemin”? Lämna gärna en kommentar, men hoppa över hatet, tack!
Kommentera gärna