Sorg på social media – hur hanterar vi egentligen det i dagens moderna samhälle? Vår sorg blir så ofta offentlig, och delas frekvent på social media. Så även dödsfall… Innebär det att vi blivit öppnare som samhälle med våra känslor, eller är det bara ett falskt sätt att minsann visa att man känner något..?
Nyligen förlorade jag min vän Hillevi. Jag hade inte träffat henne på väldigt många år… Livet kom emellan, som det så fint heter, men hon var någon som jag tyckte om, som jag beundrade och som inspirerade mig. Det som var värst var ändå att jag varit på väg att hälsa på henne innan jag flög till Mexiko, men när det urartade med mitt tidigare arbete på det sätt som det gjorde, så drog jag mig undan från all kontakt.
Jag lämnade då USA, där hon bodde, utan att kontakta henne. Bara drog. Något jag verkligen ångrar, och kommer ångra i resten av mitt liv. Man tror alltid att man har all tid i världen och så helt plötsligt händer något sådant här – något så onödigt och tragiskt.
Jag fick budskapet via Facebook!
Hennes familj hade skrivit på hennes vägg om dödsfallet. Precis på samma sätt har jag även fått information om två andra vänners plötsliga bortgång. Dessa har också handlat om vänner jag inte sett på många år. Även om jag inte räknats som en av de närmsta, utan mer ytlig bekant, så har det för min del blivit något av en chock att läsa detta så offentligt.
Jag antar att det är ett enkelt sätt att förmedla sin sorg till andra, och samtidigt till så många…
Många vänner fortsatte under dagarna som följde att skriva på min väns Facebooksida, jag skrev på hennes sida. Det verkade som om vi alla ville skriva av oss på något sätt, ”prata” om hur vi kände och validera vår saknad. Men det vi skrev var ju inte till hennes familj, utan till henne.
Är inte detta en lite märklig reaktion?
När jag förstod att hon var borta från jorden för denna gång var min första impuls att skriva något på hennes vägg, men sedan ångrade jag mig och undrade:
”Varför ska jag skriva här? Är det för mig själv eller för att alla andra ska se det jag skriver? Att andra ska se att jag sörjer henne, att hon betydde något för mig? Är det för att bekräfta att jag är ledsen att hon inte längre finns med oss? Eller är det för att bevisa något, få uppmärksamhet á la 2000-tal, flytta fokus till mig?”
Jag kände mig obekväm, så jag skrev inget.
Jag skrev inget den gången, men jag skrev en rad senare när jag kände att jag visste anledningen till varför jag skrev på min väns vägg, fast hon inte var hos oss i denna världen längre, och omöjligt kunde läsa det. Nu tror ju jag på reinkarnation, så jag tror visst att hon, liksom alla andra som lämnar oss, finns med oss så länge det behövs. Innan vi återföds på nytt. Att hon är medveten om sin familjs och vänners sorg tvivlar jag inte ett dugg på.
Men när man gått vidare kan man nog inte läsa på social media…
Men om vi återvänder till det här skrivandet på social media, så kan jag faktiskt, i all ärlighet, inte alls säga varför jag skrev på hennes vägg. Vid närmare eftertanke känns det lite makabert att fortsätta skriva på/till någon som inte finns kvar hos oss i detta liv. Någon som gått vidare. Jag säger absolut inte att det är fel, jag har ju själv skrivit där.
Jag funderar bara på vad vi tänker oss att det ska uppnå.
Själv satt jag där också och läste det andra skrev, tittade på deras bilder och mindes henne. Jag grät lite grann, för alltihop var/är så fruktansvärt sorgligt. På något sätt kände jag att det kändes skönt att skriva ”till henne”, för då kändes det inte riktigt som att hon var borta just nu.
Många skriver fortfarande ”till” henne och jag själv taggade henne i ett av mina Instagram foton samma dag hennes begravning var. Ville på något sätt uppmärksamma dagen. Inte ”bara” skicka blommor.
Är agerandet rent terapeutiskt?
Det kanske är så enkelt att det handlar om en rent terapeutisk handling. Istället för att gå till hennes grav kan man vända sig till Facebook och skriva en rad, få ”sagt” det man har i tankarna. Eller är det något mer cyniskt, något mer egocentrerat?
När jag var yngre besökte jag ofta en särskild persons grav, och jag kunde sitta där i flera timmar och bara babbla, alternativt vara tyst. Fast jag inte hade känt den här personen särskilt väl, inte alls egentligen, vid dödsfallet, blev han på något sätt en slags terapeut för mig (verkar rent egoistiskt det här!).
Efter hans död blev vi närmre än vi varit när han levde. Vilket inte alls var så svårt (med tanke på att vi egentligen inte alls känt varandra), men vid närmare eftertanke är det också en typisk INFJ-grej – att idolisera någon, och sedan skapa sig en fantasibild. Nog också lite av en tonårsgrej kanske…
Om än jag aldrig fick några svar vid graven, så hittade jag ju oftast svaren inom mig själv.
Jag vågar nog säga att vi alla förmodligen har ett behov av att prata om saker som gör oss ledsna eller upprörda. Ett behov av att bli bekräftade.
En väns make gick bort för något år sedan. Hon stängde ned hans Facebook ganska kort efter, för det skapade mer smärta för henne att ständigt få påminnelser om vad de hade gjort än den ena än den andra dagen tillsammans. Minnen som Facebook så gladeligen delar med sig och påminner en om. De hade ett liv tillsammans, en framtid, och när den rycktes bort var det så smärtsamt med dessa ständiga påminnelser. Det förstår jag.
Deras gemensamma vänner ställde dock till med ramaskri. Hur kunde hon vara så elak och egoistisk?
Jag tycker nog att man måste låta var och en få välja detta själv. För min del har jag valt efterlevande att ta hand om min Facebook när jag går bort. Vad de väljer är upp till dem, jag kommer inte kräva något i mitt testamente 😉 och den som är kvar måste göra det som känns rätt. Jag kan garantera att jag inte kommer hänga i ”the Light” och hetsa upp mig över om någon stänger mina sociala medier, alternativt beslutar sig för att hålla dem öppna.
Om nu ens social media finns när jag går vidare…
Man får ju dagligen se sina minnen, och jag kan inte ens tänka mig hur fruktansvärt det måste vara att mitt i sorgearbetet ständigt bli påmind om sin förlust med att personen ifråga taggats här och taggats där. Om än gjort i all välmening förstår jag att det kan bli för mycket när det handlar om familj, ens partner eller riktigt nära vänner. Dock kanske man inte sitter så mycket på social media ”mitt i sorgearbetet”… men ja ändå…
Det finns säkerligen också de människor som känner det som en tröst, det är säkert olika.
Hur gjorde vi egentligen förr?
Hur gjorde vi förr? När vi inte konstant eller spontant kände detta behov av att offentligt uttrycka våra känslor eller vår sorg till höger och vänster? Detta konstanta behov av att få våra känslor validerade av människor vi knappt känner. Vi sörjde ju inte mindre.
Vi åkte tydligen till kyrkogården som jag nämnde ovan… 😉
Frågorna jag grubblar över är egentligen: gör detta att vi kommer närmre eller längre från varandra? Blir det en ytlig sorg? Är Facebook verkligen rätt medium för att visa medlidande och medkänsla för en person/familj som förlorat något så värdefullt?
Är det brist på respekt att vända sig till en persons Facebook för att beklaga? Eller är det kanske respektfullt? Känns det mindre påträngande än att kontakta de efterlevande på annat sätt? Känns det som om man kan nå fram och meddela sitt stöd utan att vara just påträngande?
Sorg är för mig något väldigt privat och jag vet inte om det är svensken eller introverten i mig som talar där, men jag känner mig obekväm att prata med till och med mina närmsta vänner om hur jag egentligen mår, och mina faktiska känslor. Då borde jag ju inte så enkelt dela med mig av mina känslor som jag gör här i min blogg till exempel?
Men det verkar inte vara några som helst problem med det…
Vad tycker du? Har du förlorat någon nära och stängt ned deras Facebook? Eller bestämde du dig för att behålla den aktiv? Har du valt efterlevande för din Facebook? Vill du att din Facebook behålls levande när du inte längre finns kvar, som ett minne av dig?
Många frågor… Lämna gärna en kommentar…
Kommentera gärna