Tom i själen… det äter upp mig inifrån…

Där jag satt mitt i smeten i Beijing kände jag mig så tom i själen. Jag undrade för mig själv: ”Varför är jag ens här?” Under hela vistelsen i Beijing hade jag svårt för att hitta den där lyckokänslan, eller ens känna mig någorlunda tillfreds med att vara i Kina igen.

Jag kände mig utmattad och tom…

Visst, jag ska inte ljuga, jag njöt så klart av min kravlösa tillvaro – det gjorde jag absolut, men det kändes ändå som om något fattades. Det spelade liksom ingen roll. Jag kunde lika gärna ligga inne på hotellrummet och glo på film, eller varför inte bara sova?

Helst av allt ville jag bara gömma mig på hotellrummet, och fick faktiskt tvinga mig själv att varje dag ge mig ut på upptäcktsfärd i den kinesiska huvudstaden. Om än allt var föga roande… och jag var uttråkad… mest hela tiden.

Så fullständigt likgiltig ifall jag tillbringar vistelsen här i Kina på mitt rum sovandes dygnet runt eller ute och lever mitt liv?

Väl nere i Yangshuo, sittandes nere vid floden, kände jag på nytt tomheten breda ut sig inom mig. Själen ekade tomt, och jag undrade vad jag sysslade med. Vad pågick egentligen i mitt huvud? Eller i min själ? Här satt jag, jag var i ett annat land, jag jobbade inte, jag var på semester, och jag borde vara lycklig. Åtminstone borde jag väl kunna känna något.

Men det finns ingenting inom mig, jag är bara helt tom i själen…

Tankarna kretsade kring ett citat från boken ”Eat, pray, love” av Elizabeth Gilbert, en av mina favoritböcker, som jag läste för första gången precis när jag tagit mitt pick och pack och dragit till Thailand med planen att stanna för alltid. Eller åtminstone tills jag kände mig bättre.

Jag skulle börja ett nytt liv, hitta balans, hitta mig själv igen. Detta var 2012 och första gången jag kände mig totalt utbränd av jobbet. Vid samma tidpunkt beslutade sig herr panikångestattack för att presentera sig. Således lyckades jag inte med något av det jag hade förutsatt mig! Jag var alldeles för trasig. Tom i själen? Ja det var jag nog redan då… Citatet som mina tankar kretsade runt lyder:

I used to have this appetite for life. And now it’s just gone. I want to go somewhere where I can just MARVEL at something.

 

Jag kan verkligen relatera, eftersom jag känner så nu igen – och hur länge har jag egentligen känt denna tomhet när jag tänker efter? Min aptit på livet är helt som bortblåst, min livsglädje obefintlig. Vad hände med mig? Jag älskar att resa, det finns ingen tvekan om det, så nu borde jag ju befinna mig i mitt himmelrike. Jag borde må bra, känna mig glad, lycklig, eller bara för guds skull känna någonting!

Men nej, istället känner jag mig bara tom och fattig på känslor!

Allt i min omgivning är helt enkelt perfekt. Naturen är vacker, maten är utsökt, träningen är ett bra tillägg i vardagen – jag har allt jag kan tänka mig, kunde inte befinna mig på en bättre plats. Ändå är det som om min själ önskar att den… ja, vad önskar den sig egentligen?

sun sense8 citat napp ute i skogen meme

Problemet är kanske att jag inte riktigt vet vad min själ önskar. Just nu är den bara likgiltig inför allt i livet, och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig eller vad jag ska göra för att få tillbaka glädjen, eller aptiten för något.

Lösningen på problemet verkar för många vara att göra saker man tycker är roliga och fokusera på sig själv. Det låter ju väldigt bra, om det inte vore så att man känner en otrolig tomhet ända djupt inne i själen. Hur ska man under de förutsättningarna kunna tycka att något är roligt?

Vad gör man om ingenting är roligt?

Jag uppskattar ingenting. Det finns absolut ingenting jag tycker är roligt att göra längre. Ingenting. Jag tvingar mig att utföra det mesta jag gör faktiskt, annars hade ingenting blivit gjort. Så hur blir det då med det här att man bara ska göra saker som man tycker är roliga?

Visst jag har åkt runt här och där och kollat på saker, insupit atmosfären och försökt fatta att jag verkligen är här – det är stort! Och stundtals har jag njutit av det jag för tillfället hållit på med, men på det stora hela är det ändå som om det hade kunnat kvitta faktiskt. Alltihop.

Meningslösheten är förlamande…

Jag hade lika gärna kunnat ligga hemma i soffan och sovit, för så ointressant är det mesta… så tom i själen är jag, och det känns lite jobbigt. Det här skulle ju bli min räddning! Det här skulle fixa min trasiga kropp och få igång mig. Fast på sätt och vis har det redan kanske börjat rädda mig ändå, jag kanske borde ha mer tålamod.

Mitt blodtryck är trots allt mycket bättre, och mina migränanfall – nästan obefintliga (jämfört med tidigare). Min nacke är ju som den är, men även den har bra perioder…

Förhoppningsvis är dessa tecken på att jag så smått börjar leva igen, men att det kanske tar lite tid… Jag hoppas det. Jag vet inte annars hur länge jag ska orka gå runt som ett tomt skal.

 

Har du känt att du tappat gnistan totalt? Vad gjorde du för att återfå den? Lämna gärna en kommentar, vi behöver verkligen prata mer om sånt här.

Kommentera gärna

No Comments Yet.

Previous
Månadens foto: Den förbjudna staden
Tom i själen… det äter upp mig inifrån…

error: Content is protected !!