Ek Balam – den svarta jaguarens ruiner

Dagen efter Chichen Itzá besökte jag mayaruinerna Ek Balam. Vid Ek Balam får man fortfarande klättra på pyramiderna, vilket jag tyckte var spännande, så klart – klumpiga loppan. Spännande att se ifall jag lyckades med konststycket att inte ramla ned, eller skulle jag bli den där turisten som fick mexikanska staten att stänga av även Ek Balam?

Jag tog mig till Ek Balam från Valladolid, där jag höll till i några dagar. Valladolid är en liten sömning stad med många övergivna, sjabbiga gator, men också en hel del vackra vyer.

Jag delade taxi från/till Valladolid med 2 unga flickor från Nederländerna. Det regnade inte precis människor som ville åka fram och tillbaka mellan Valladolid och Ek Balam, så jag hade tur. De flesta kom med en busstur från större ställen – typ Cancún, eller hade egen bil, varav det sistnämnda verkade vara normen.

Jag anlände så klart till Ek Balam strax efter öppning. Vad gör man inte för att undvika människor?

När jag klättrade uppför Akropolis var jag således helt ensam.

ek balam akropolis trappa

ek balam akropolis trappa

ek balam akropolis trappa ned
Trappan upp till Akropolis, som jag släpade mig uppför, och sedan darrande tog mig nedför…
ek balam utsikt från akropolis
Utsikt från Akropolis.

Jag fick några tysta minuter där uppe helt för mig själv… magiskt…

Akropolis är den högsta byggnaden i Ek Balam och att stå där uppe och kika ut över hela området gav en hisnande känsla. Något som också gav en hisnande känsla var att ta sig nedför den hemska trappan med de smala trappstegen och tanken att jag som är så klumpig när som helst skulle snubbla och fara rätt ned i marken, förmodligen stendöd…

När jag såg ut över Ek Balam såg jag inte till ett enda huvud. Däremot dök en av de svarta hundarna upp – jag hade träffat en av dem på väg in till ruinerna. Nu ställde han sig nedanför trappan upp till Akropolis, tittade upp mot mig – och började skälla! Som om han ville säga mig något.

Eller, så var han bara förbannad på mig för att jag stod där uppe…

Jag vet dock inte vad han hade på hjärtat och snart dök det upp ytterligare en kvinna – tillräckligt modig att bestiga Akropolis, så han gav upp och gick därifrån.

ek balam mexiko mayaruiner charnette kvinna porträtt
Jag vågade mig på att tacka ja till erbjudandet om att bli fotograferad 🙂

Jämfört med Chichen Itzá är Ek Balam litet, så 25 personer gör att platsen känns ganska knökad. 2500 personer på det enorma området Chichen Itzá märks knappt ens. Eftersom Chichen Itzá sväljer så mycket folk förstod jag inte alls inställningen jag hörde här och där att man gladeligen hoppar över Chichen Itzá för att ”det är för turistigt”.

Men men, alla är olika och alla reser olika och alla vill ha olika saker av livet.

Vem är jag som dömer andra efter mina egna premisser? 😉

ek balam selfie kvinnor
Selfie-nördar finns det gott om överallt idag, men jag kan absolut inte förstå varför man väljer att ta en selfie om man reser tillsammans med någon som kan ta ett bättre kort på en? Obegripligt!

Så vad är det för ruiner som finns vid Ek Balam?

ek balam utsikt mayaruiner

Hur gärna jag än vill svara på den frågan, så har jag ingen vidare info. Ruinerna vid Ek Balam var bebodda från perioden som kallas ”Middle Preclassic” (1000-400 f.Kr.) till perioden som kallas ”Postclassic” (900-1697). De flesta ruiner vi ser idag är från perioden som kallas ”Postclassic”.

Ek Balam betyder ”svart jaguar” på mayaspråk

Ek Balam fick sitt namn då legenden säger att stadens första ledare hette ”Ek Balam”. Jag som trodde det skulle springa omkring söta små svarta ”katter” där… att det var därför det kallades Ek Balam. Jaja, där gick jag bet! Här fanns ”bara” svarta hundar!

Utgrävningarna påbörjades 1997, men sanningen är att man ännu inte vet särskilt mycket om Ek Balam.

Vad jag tyckte? Jag tyckte platsen var magisk så klart.

Jag tror inte de ruinerna är funna som jag inte finner magiska… än… 😛

Det enda som gör mig lite ledsen med ruinerna i Mexiko är att man på många platser inte tillåts röra vid dem. Visst, Ek Balam tillåter klättring, och jag fick chansen att röra vid dessa underverk här och verkligen känna magin och energin som pulserar i dem.

På större platser som Chichen Itzá… där får man bara beundra på håll, om än jag lyckades stjäla mig till en beröring…

Jag förstår självklart varför, men jag tycker ändå att det är lite tråkigt.

Förutom att vi turister förstör allting vi rör, så sliter det något fruktansvärt på ruinerna när ett så stort antal människor varje dag går på dem. De slits ned och försvinner…

philae temple kvinna håller hand mot pelare
Isis Tempel – Aswan, Egypten

Det var en sådan magisk känsla när jag stod i Aswan och kunde lägga handen på en av pelarna vid Isis Tempel, och att veta att det har stått där i flera tusen år (eller ja, kanske inte riktigt där då, eftersom det flyttats från ön Philae till den nuvarande platsen Agilkia…). Allt som stenbumlingarna varit med om – det går inte ens att beskriva den känslan.

Och DEN hade jag velat komma åt även här…

 

Vad säger ni? Är ni som jag och gärna vill känna energin i dessa magiska platser?

 

U like me? U pin me? 🙂

Kommentera

No Comments Yet.

error: Content is protected !!
%d bloggare gillar detta: