One day you’ll find someone who makes you wanna stay in one place…
Citatet: ”En dag kommer du att hitta någon som får dig att vilja stanna på en plats…” hörde jag i en fånig julfilm jag kollade på häromdagen. Ja, jag vet – långt efter jul… Jag låg hemma på soffan, sjuk och vansinnigt trött på hela min existens och detta citat bara ramlade i mitt knä. Så klart jag måste skriva om det!
Så kvinnan i filmen var någon som gillade att resa, precis som jag, en reseskribent faktiskt. Hon var i 30-årsåldern och folk runt omkring henne var ganska bekymrade över varför hon inte slagit sig till ro. Ännu. För det rådde inte någon tvekan om att hon så småningom skulle göra det…
Typ som mitt liv, antar jag. Minus reseskrivandet… och plus ett gäng år…
Att resa var hennes passion, hon ville inte hålla sig på plats någonstans, hon ville utforska. Ja, precis som jag. Och ändå – ovan citat kom flygandes från alla håll – från okända människor till alla nära och kära. Även trots att de flesta hävdar att de förstår att resandet är din passion – kan de inte riktigt förstå eftersom de faktiskt förväntar sig att ovan citat alltid ska bli verklighet. Vilken dag som helst nu.
Så, jodå, jag gjorde det där. Jag slog mig till ro. Ett par gånger, faktiskt, bara för att, när förhållandet var över, upptäcka att jag var ännu mer vilse än tidigare eftersom jag faktiskt hade offrat den där enda saken som faktiskt var JAG – resandet. En av killarna krävde att jag skulle sluta resa, medan de andra 2 faktiskt inte gjorde det, utan det var jag som kände att det förväntades av mig på något sätt. När allt kommer till krita så är det ju mitt eget fel att jag offrade något som ingen bad mig om. Vi har alla olika vägar att gå här nere på jorden och det kan ofta vara svårt att snubbla runt på den otrampade vägen, den där som bara är din. Det var nog där det faktiska problemet låg…
att acceptera min egen väg… ja, det tog lite tid.
Eller nja, det var inte att jag inte riktigt accepterade den, jag ville aldrig ha ett ”normalt” liv med ett mån-fre jobb med en make och barn och allt det där, så jag visste tidigt, men jag hade bara inte modet att börja vandra på stigen som var min.
Inte till 100 % i alla fall…
Ända sedan jag var barn visste jag att jag måste resa, jag förstod inte det riktigt, det var bara den här djupa längtan inifrån, en längtan efter något annat, något annorlunda än det som omgav mig. En längtan efter det okända. Innan jag började resa drömde jag om olika kulturer, språk och andra världar. Det fanns ingen ände på min fantasi och min önskan var att jag hade fötts någon annanstans. Jag förstod inte riktigt på den tiden att jag hade fötts i det bästa möjliga landet i detta liv.
Sverige är verkligen ett privilegierat land när det kommer till att resa.
När jag växte upp kastade random folk rädslor på mig; som att det kanske skulle bli en ensam och mörk väg längre fram och att den dagen när jag kanske skulle ångra att jag inte slagit mig till ro, inte skaffat de där barnen, skulle komma tidigare än jag trodde. Jag kanske skulle känna mig ensam… Kanske, kanske, kanske… Nåja, det är omöjligt att gardera sig för allt. Ja, jag kanske skulle ångra att jag aldrig skaffat barn, men jag kanske också skulle ångra att jag inte följt mina drömmar.
Livet ska vara ett äventyr, eller hur? Det är inte meningen att det ska vara förutsägbart. Livet handlar om att välja sin egen väg, men visst du kan köra på autopilot och ta samma väg som alla runt omkring dig. Det kanske fungerar, du kanske överlever. Jag har verkligen bevisat för mig själv gång på gång att jag kan gå någon annans väg helt tanklöst, men priset var för högt – min själ dog bara allt mer.
Så, min passion är att resa. Och trots att det kanske låter larvigt för en del av er, om ni ger mig en chans ska jag försöka jämföra med något som de flesta kan relatera till.
Låt oss, till exempel, säga att du drömmer om att bli läkare och att bilda en egen familj. Detta är drömmar som de allra flesta kan relatera till, tror jag. Så föreställ dig dessa två ting och att det är vad du lever för. Du träffar en man, ni klickar. Han vill arbeta i Dubai, det är hans dröm. Du ger med dig. Du kan alltid plugga till läkare senare, eller hur? Du flyttar med honom till Dubai. Till en början är det underbart och ni är lyckliga och kära. Ni pratar om barn. Visar sig att han inte vill ha några. Inga barn!
Och du älskar ju snubben, så du ger med dig igen. Du övertygar dig själv att det räcker att bara vara med honom. Han är allt du behöver.
Så, du väntar, med det där citatet ovan, som alla vet är sant, på konstant repeat i ditt huvud! Några år passerar. Du återvänder aldrig till skolan, läkarplanerna är undangömda, djupt inom dig, tillsammans med barnen du aldrig fick. Ibland grubblar du på livet, hur annorlunda allt kunde ha varit. Bara tanken på barn smärtar.
Du blir äldre och din man vill fortfarande inte ha barn. Det är så konstigt, för alla sa ju att han skulle ändra sig. Växa till sig.
Så här står du då – dina drömmar hände aldrig. Och ditt förhållande kraschar – han lämnar dig, du lämnar honom – vilket som, det är inte poängen. Du var aldrig dig själv i förhållandet och till slut brast det, så nu är du ensam igen.
Och dina drömmar återvänder. Tänk om…
Du inser att du tillbringat alldeles för mycket tid med att leva någon annans dröm – du har offrat din själ, din passion och dina drömmar för någon annan. Det är ett falskt liv. Det är inte det liv du kom hit för att leva!
Du måste starta om, och förhoppningsvis inser du att du måste jaga dina drömmar innan det är för sent.
Det är här jag är nu, det är detta jag gör.
Min dröm är att resa världen runt – att se allt. Det har alltid varit min dröm. Jag har aldrig känt att jag hört hemma på en plats, aldrig riktigt haft en plats som mitt hjärta kallar hem. Jag hade den här galna drömmen som barn – jag ville bli en zigenare (och jag vet att detta ord kan vara triggande, men för mig är det så fint) – deras livsstil fascinerade mig. Att bara kunna släppa allt och ge sig av när helst det passade…
Det var det närmaste magi jag kunde komma…
Men, nej, jag blev aldrig en, eller åtminstone inte i traditionell mening, eftersom jag aldrig blev en del av det romska folket; min själ är ändå en gypsy själ med behovet att vandra. Det är så jag är född, anledningen till varför jag kom hit.
Min mentala hälsa var dessutom aldrig sämre än under de perioder när jag anpassade mig till ett liv som inte alls var jag.
Och jag kan inte ens räkna den galna mängd gånger jag hört mina föräldrar säga till mig: ”Nåja, du har bara inte träffat den rätte än, men det kommer du göra, och då kan du slå dig till ro.” Jo, men jag har träffat den rätte. Jag har faktiskt träffat flera rätta, men de var endast rätt för den specifika resan i mitt liv, för den särskilda lärdomen. Sedan behövde vi båda gå vidare, vi behövde utvecklas på varsitt håll.
Och sedan är det en sista grej som stör mig med det här tankesättet: VARFÖR förväntas jag kasta alla mina drömmar åt sidan bara för att jag blir kär? Även om det är Mr Right? Nej, det där är bara trams… DET är inte anledningen till varför jag är här! JAG är här för att leva MITT liv och MINA drömmar… Varför är du här?
Lever du ett liv enligt din själ? Har du offrat dina drömmar på grund av att du träffat den rätta och denna rätta ville något annat än du vill? Dela gärna i en kommentar.
Kommentera gärna