Att vara empat…

Att vara empat har sårat mig så många gånger. Ända sedan barnsben har jag tvingats stänga av under långa perioder, bara för att jag inte kunde hantera alla känslor runt omkring mig. Jag förstod dem inte alls. Det var inte förrän nyligen, som jag började känna att hela den här empatgrejen faktiskt är något av en styrka och inte någon svaghet. Det är min superpower.

När jag var yngre hade jag ingen aning om vad som hände… Åh vad jag önskar att någon hade kunnat förklara…

Så, vad innebär det att vara empat och vad är det för något? Och varför har det sårat mig, och varför fortsätter det att såra mig fortfarande? En empat är någon som känner andra människors känslor, känner av deras energier, någon som läser av rummet kan man säga. Även om jag är känslig för energin i vilket rum som helst, ställer jag särskilt in mig på de människor närmast mig. Och särskilt då män, och i förhållanden/relationer/whatever…

Jag kan sitta hemma och plötsligt känna en enorm ilska bubbla upp inom mig, och inte ha en aning om var den kom ifrån. Bara för att i nästa sekund få ett samtal från min partner som är helt hysterisk och fly förbannad över något som precis hänt. Trots att han inte ens är i min närhet känner jag hans ilska som vore den min egen, just på grund av vår kontakt… oavsett hur långt ifrån varandra vi än är… Ibland är detta väldigt jobbigt och om du inte har 100 % kontroll över dina känslor så vet du inte vad det är du känner eller varför.

Det är inte precis magi och att försöka förklara det får mig att känna mig som ett freak…

När jag är involverad med någon, känner min empatsida av deras djupaste känslor, deras önskningar, deras behov. Jag känner det bättre än de själva. Jag är inte alltid i balans, så att jag kan plocka upp alla dessa känslor och även om jag gör det lyssnar jag inte alltid, eller är särskilt uppmärksam, så jag försöker inte utmåla någon bild av den perfekta flickvännen här… Men detta är i grund och botten hur det är.

Det enda som jag alltid misslyckats att förstå – varje gång – är att det faktiskt inte spelar någon roll vad de har för känslor. ”Min snubbe” kan älska skiten ur mig, men om han inte är redo att erkänna dessa känslor, och inte ens för sig själv, så kommer han inte göra det. Någonsin.

Om han inte är redo att hantera detta, är hans känslor helt irrelevanta.

Det var inte förrän förra året som jag började acceptera att alla reagerar olika på känslor. Då jag alltid kommer vara sann mot mina känslor, och agera på dem, kommer andra inte alltid att göra det. Och däri har vi problemet. Jag blir sårad eftersom tja, jag vet att han älskar mig, jag vet att han bryr sig och jag kan varken acceptera eller förstå varför han flyr.

Man kan ju tycka att jag borde förstå eftersom jag tillbringat större delen av livet med att själv fly från mina (och alla andras) känslor, men denna lilla detalj har inte riktigt fallit på plats förrän nyligen.

Jag nämnde ovan att det är en superpower att vara empat, ja, men det är också en förbannelse. Vore det inte coolt att veta exakt vad din partner känner? Utan att de behöver säga något? Telepati när den är som bäst. Svaret på den frågan är nästan alltid ”nej”. Jag kan krama någon och känna hans kärlek för mig, och nej, jag pratar inte om att känna honom i byxan, utan jag pratar om hans hjärta.

Jag känner hans själ, hans energi, jag ser in i hans ögon och jag bara vet…

Att älska någon; att veta, känna allt det där, men att ändå tvingas visa respekt och acceptera att han är förbjuden för att han väljer att lyssna på sitt huvud, istället för sitt hjärta – det sårar. Det sårar till och med ännu mer än om jag inte varit medveten om känslorna alls. Utan den vetskapen kunde jag lätt ha vilseletts av hans välplanerade handlingar, som alla varit skräddarsydda enbart för att få mig att tro att han inte bryr sig. Att vara ovetande skulle ha sårat mycket mindre – eftersom ingen kan ju rå för sina känslor…

Jag skulle lätt kunna ha gått vidare… istället för att sugas in i något limbo helt oförmögen att släppa taget…

Och att veta att det finns så mycket kärlek mellan er båda, medan han ändå tvärvägrar, det där är en särskild typ av helvete, precis där… och medan man är sårad är frestelsen att få kunna känna sig avtrubbad nästan helt oemotståndlig. Åh, vad jag skulle älska att bara stänga av det! Vamp-style – stänga av mänskligheten! Ja, självklart, jag vet mycket väl att empat-grejen är min mänsklighet. Och trots att jag innerst inne vet att det avtrubbade tillståndet inte är lösningen, så skulle jag ibland väldigt gärna bara skita i att sätta på känslorna igen…

Är du en empat? Hur känner du för att vara en empat? Vad har du för överlevnadstekniker? Lämna en kommentar nedan hur du hanterar livet när känslorna överväldigar dig.