Att komma ut ur introvert-garderoben…

Att inse att man är introvert kan förändra hela ens liv. Hur man kunnat förtränga något sådant – ja det låter väl kanske lite märkligt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, så kom en stor vändning i mitt liv när jag insåg att jag var introvert!

Nu verkar det visserligen som om det blivit lite av en trend på senare år att ”komma ut” som introvert, men det kan inte hjälpas att jag drabbades av denna insikt mitt i den här trenden.

Jag vill ju inte gärna vara trendig, men tyvärr, nu är det som det är.

Året då jag kom till insikt var 2018 och utan att överdriva så var det, som sagt, en väldigt stor grej för mig när jag slutligen insåg att det inte i grunden var något fel på mig (som jag trott i flera år!) utan jag var ”bara” introvert. Punkt.

Visserligen led jag även av ett långdraget på-gränsen-till-utmattningssyndrom, som jag kämpat med sedan 2012 (då mina panikångestattacker började infinna sig lagom till lunch på regelbunden basis), så det var ju faktiskt något mer fel på mig… Men ändå…

Helt plötsligt förstod jag varför jag som en lämmel traskat rakt utför utmattningsstupet!

Jag kände mig oerhört nöjd med att ha hittat “felet”, som gnagt inom mig, så jag delade gärna med mig av min insikt om mig själv till kreti och pleti. Min omgivning visade sig dock vara av en helt annan uppfattning. Go figure!

De jag pratade med tyckte jag hade fel!

Folk i min närhet verkade nämligen tro att de kände mig bättre än jag kände mig själv! Händer mig hela tiden, verkligen! De förklarade således för mig att jag hade fel – jag var väl inte alls introvert! Vissa rent utav hånskrattade åt mig. ”Du är inte introvert!”

Eller, jo…?

Jag förstod inte riktigt responsen uttalandet “jag är introvert” fick. Man uppskattar att ungefär 25-40 % av jordens befolkning är introverta, så varför skulle inte jag kunna vara det? Varför var det så osannolikt att jag var introvert? Det är ju inte precis så att en introvert är lika sällsynt som en enhörning… Jag kände mig förvirrad å det yttersta.

Det visade sig dock att svaret förmodligen ändå är ganska simpelt. Det finns nämligen en stereotyp, en mall för hur vi introverta “ska” vara och hur vi “ska” uppföra oss. Än idag 2019 finns det alltså en stereotyp, och i andras ögon passar jag inte riktigt in där.

Jag kanske pratade för mycket, visade mig för utåtriktad på mitt tidigare jobb, eller visade mig för orädd att uttrycka mina åsikter – jag vet inte riktigt vad det berodde på om jag ska vara helt ärlig.

Kunde det vara så enkelt att de faktiskt inte hade en aning om vem jag egentligen är…?

Jag vill också inflika att INFJ – som jag är – också är den personlighetstyp som oftast misstas för att vara en extrovert. Ytterligare knepigt blir det dessutom när jag känner mig bekväm med någon, för då finns det ingenting introvert med mig! FÖRUTOM att jag snabbt blir dränerad och behöver ensamhet för att ladda energi! Det är problematiskt för mig att umgås med flera stycken samtidigt, eftersom jag blir oerhört dränerad. One-on-one är det bästa.

Den stereotypa introverta personen – hur är då den?

Jo, hen är asocial, blyg, udda, tråkig, osäker, arrogant och har förmodligen både 1 och kanske till och med 20 bokstavskombinationer (no offense!). Man får inte heller glömma: fruktansvärt socialt missanpassad och om man försöker föra en konversation med en sådan kommer man förmodligen endast få en grymtning till svar, därav anledningen till att gemene man tror att den introverta personligheten är så mycket ovanligare än den i själva verket är.

Så om vi summerar och utan att överdriva, så skulle man kunna säga att många tror att en introvert person är en udda, märklig person, och någon slags sämre kopia av den extroverta människan, som utan tvekan är den “normala” personen och idealet att sträva efter.

Att då som vuxen “komma ut” med min introversion blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade nog trott att de flesta jag anförtrodde mig åt faktiskt skulle känna precis som jag: poletten skulle trilla ned även på dem.

Helt plötsligt skulle de förstå mig, men nej…

Istället fick jag höra diverse pekpinnar, åsikter (som för övrigt ingen bett om!) och random diagnoser:

“Nej, men du är väl inte introvert!”

(som om personen i fråga kände mig bättre än jag känner mig själv!)

“Nej, det är klart du inte är – du är ju normal!”

(som om det vore något onormalt att vara introvert. Det är det inte, det är bara motsatsen till extrovert, som även det är normalt.)

“Varför skulle du vara det? Du är nog inte riktigt dig själv bara.”

(som om alla ursprungligen är extroverta, men tillfälligt under perioder får man en släng av introversion, som influensan ungefär.)

“Jaja, men SÅ introvert är du ju inte heller!”

(några ansåg att jag bara är lite introvert. Betyder det att jag nästan är normal då eller hur fungerar det nu igen?)

Nu förstår jag mig själv och jag har slutat att försöka passa in i en extrovert roll, en ansträngning som enbart dränerade mig, en ansträngning som faktiskt gjorde mig sjuk. Jag har fått alla möjliga lekmansdiagnoser, men jag anser inte att jag behöver någon diagnos.

Det är nämligen inget fel på mig!

Folks iver att sätta en diagnos på mig istället för att acceptera att jag helt enkelt är introvert gjorde mig lite skärrad, eftersom det idag är lätt att få en diagnos stämplad i pannan. Tänk om många av dessa diagnoser är helt galet fel och personen i fråga helt enkelt bara är introvert?

I Linus Jonkmans bok ”Introvert – den tysta revolutionen” skriver han att längst ut på den extroverta måttstocken finner man ADHD och längst ut på den introverta måttstocken finner man autism.

Det lät ju tämligen logiskt, tyckte jag. Mer ska väl till för att det ska bli en riktig sjukdom, får jag hoppas. Jag är 99 % introvert men lider inte av någon autism, så förhoppningsvis lider de som får just denna diagnos av själva tillståndet ifråga, och inte bara av introversion.

Komma ut var ingen hit…

Att komma ut med min personlighetstyp var varken trevligt eller befriande, det skapade snarare ännu mer ångest. Det fick mig dock att förstå varför jag som barn, då jag även var mer lättpåverkad, ihärdigt försökte förtränga mitt innersta jag.

Helt plötsligt blev det extremt tydligt varför jag redan i barndomen pressats in i denna extroverta mall, som om det var den universella personlighetstypen alla borde sträva efter.

Som jag nämnde var jag i början ganska ivrig att dela med mig av min insikt, men den ivern falnade ganska snabbt.

Ett exempel att följa?

Michaela Chung, som har bloggen Introvertspring, menar att de som inte förstår helt enkelt bara saknar information och hon tar sig både tålamod och tid att förklara. Jag vet inte om jag har så mycket tålamod, jag drar mig istället tillbaka in i mitt skal, och slutar prata om det. Kanske har jag något att lära av henne…

Men om jag ska lära mig ha tålamod, så vill jag också be om en sak från er. Nästa gång ni hör någon som försiktigt och trevande uttrycker att hen tror att hen är introvert, så försök inte ”lösa något problem” för den personen.

Introversion är nämligen inget problem, inget som behöver lagas…

Det är tillräckligt svårt att vara introvert i denna extroverta värld, så snälla, gör det inte svårare…

 

 

Hur upplever du som introvert att din omgivning hanterar din introversion? Lämna gärna en kommentar!